17-08-07 Att vandra 1.0. Helags

17-08-07 Helags

Att ensam och oerfaren på kvällen vandra 15 kilometer i oledad träng över pass i Sveriges högsta berg söder om polcirkeln - vad skulle kunna gå fel?

Innan någon annan hinner före; ja, jag är en idiot, som ibland tänjer på lyckans gränser. Jag vet det, och nu var det sagt. Samtidigt finns det en tjusning i att ha försatt sig i en situation man inte vet om man tar sig ur helskinnad, att få känna sig utsatt och sätta kropp och psyke på prov. Hur mycket klarar jag? Var går gränsen? Och sedan efter, ett efteråt som det än så länge alltid har funnits, gå igenom händelserna och försöka värdera vad som hanterades på ett bra sätt och vad som nog bara var tur, och likaså, ställa sig frågan om hur farligt det egentligen var.

Jag vaknade med kyla utanför sovsäcken. Morgonbehoven behövde utföras, men sovsäcken var varm, i tältet kallt, och utanför härskade vind och regn. Det var dag nio på resan och vädret bjöd in till att ta en efterlängtad vilodag. Jag hade försökt tidigare, utan att kunna hålla mig ifrån vandring och löppass, men nu var det dags. Vädret var piss och kroppen trött. En tävling uppstod mellan bekvämlighet och blåsa - vem kan hålla sig längst? Blåsan vann, en nerkissad sovsäck vore dumt på alldeles för många nivåer. Jag hade sovit i elva timmar och kröp efter en blixtvisit utanför tältet ner i sovsäcken igen. Där blev jag kvar och styrde frukost likt den sängliggande kungen. Mot eftermiddagen började jag ändå bli rastlös. Lägret var slaget bara tio minuters promenad från Helags fjällstation. Lika gärna som att fördriva timmar i tältet, kunde jag fördriva timmar där.

Fjällstationen var värme, el-uttag, mat, dryck och stillsamma människor. Jag slog mig ner vid ett eget bord och blickade ut mot Helags glaciär som ibland syntes mellan molnen, och tänkte, att där uppe skulle jag verkligen inte vilja vara i det här vädret. Jag skulle bara frysa, bli blöt och ändå inte se någonting. Samtalandes med en annan vandrare som nyss kommit ner från en topptur fick jag vad jag nyss hade tänkt bekräftat. Bättre att sitta här, mysa och vänta ut ovädret. Jag är ute i en månad, så tid har jag gott om.

Priserna på fjällstationen var, trots helikoptertransport (närmaste bilväg är några timmars vandring bort), ungefär desamma som utanför fjällmassiven, så det blev att jag åt en sen lunch inne i stugvärmen. Till den läste jag en bok jag plockat från en hylla, och det var dumt. Den var sprängfylld av vandringstips. Jag slog upp sidorna för Helags och inspirerad av boken med mat i magen där inne i stugvärmen glömde jag bort det där med vilodag. Energin inom mig började locka när jag läste om en tur som går runt Helags. Den var visserligen på 15 km och i oledad träng, men sånär som på ett högre bergspass skulle den mestadels gå på omkring 1200-1300 m.ö.h.. Fjällstationen vilar på 1043, så det är bara en höjdskillnad på 200-300 meter. Inte heller är 15 km särskilt långt, jag springer längre än så flera gånger i veckan. Visst, nu skulle jag inte springa, utan vandra, men det skulle ske med lätt packning och kängorna sitter hur skönt som helst. En varnande röst inom mig påtalade att jag letade argument för att göra något jag nog förstod att jag inte borde göra. Jag tystade rösten med att titta på klockan, för att se huruvida jag skulle hinna runt innan skymningen. Ett snabbt överslag med mycket gissande sa mig att jag skulle ha 1,5 timme till godo. Ha! Då hinner jag till och med ta en picknick i regnet!

16,55 lämnade jag tältet. 17,05 lämnade jag tältet på nytt efter att ha fått gå tillbaka och hämta ett dryckeskärl. Ivrig över att få komma iväg var jag på väg att strunta i det, bäckar finns ju överallt, men denna gång vann förnuftet. De första två kilometrarna gick längs en väletablerad stig. När stigen nått fram till korsningen av ett renstängsel och en skoterled skulle jag vika av 45 grader från hörnet och sedan skråa längs Helags sydsida. När jag springer är två kilometer knappt halvvägs in i uppvärmningen, och jag har fortfarande svårt att tänka om till hur mycket längre tid det tar att färdas gående, vilket den här lilla sträckan gav prov på.

Jag var framme vid korsningen och skulle till att vika av, när en dimbank drar in. Jag tar några trevande steg, vänder mig om och noterar att jag med blicken varken kan följa renstängsel eller ledstolpar särskilt långt innan de försvinner in i det vita täcket. Samma röst som försökt varna mig nere i fjällstationen gör sig hörd igen. Denna gång påminner den mig om att jag, som ung ensam vältränad man med ett fåtal erfarenheter vars betydelse jag antagligen överskattar, tillhör en högriskgrupp. Nu har jag ändå fått en liten promenad. Det vettiga vore att gå tillbaka och istället göra turen i bättre väder och tidigare på dagen. Jag tänker på detta medan jag långsamt går djupare in i dimman. För en stund håller förnuftet på att segra, men bara fram till dess att den flammande energin drar till sitt starkaste argument - Men jag är inte vettig, för den vettige finner inga äventyr! Kommentaren får mig att skratta till, och med löftet om att noga se var jag sätter fötterna och inte avvika från kursen, fortsätter jag gladlynt skråandes längs bergväggen.

Dimman kom och dimman gick. När den var där höll sig vinden ofta lugnare, och regnet övergick till ett droppande. När den försvann öppnade sig storslagna vyer, mil av vildmark. Med 200 meters höjdskillnad bredde Västra Helagssjön ut sig långt där nere i dalen, och framför mig kunde jag så småningom börja skönja den mäktiga Predikstolen med en topp på 1682 m.ö.h.m, en topp som molnen dock under hela denna tur aldrig ville låta frigöra. Bäckar korsades och på några enstaka ställen även snötäcken, under mig, över mig. Längs vissa partier behövde jag balansera på och nästan klättra över stora stenblock som förpassade från högre höjder en gång vräkts ner längs slutningen.

Till sist öppnar sig dalen mellan Predikstolen och Helags som bred till en början smalnar av där den sträcker sig uppåt och bildar ett bergspass. Det är med vidöppna jag där vinner höjdmetrar. Dalgången är likt en tratt öppen åt söder, varifrån vinden och molnen strömmar. Jag ser hur det vita vid öppningen kan sträcka ut sig som i en dubbelsäng och ligga brett, för att sedan ilsket pressas samman av obevekliga bergväggar där den packas samman längre in. Det var sannerligen en storslagen syn som jag hade kunnat gå miste om vid bättre väder, och högt där uppe, där kampen mellan sten, vind och fukt stod som hårdast, där skulle lilla jag passera till fots. Varm var jag av att ha vandrat i bortåt en och en halv timme, och sånär som för händerna  höll regnkläderna mig torr. Att få kasta mig in i kampen mellan klippor och väder lockade som en efterlängtad utmaning. Sikten var nu god och jag ökade på fotnedslagens intervall.

Allteftersom jag kom högre tilltog vinden och ryggsäckens regnskydd drog, slet och slog som ett smatterband. Jag hade kommit högt och kunde långt där bort se vad som antagligen var renstängslet som går över passets krön. Dessa renstängsel på fjället får mig alltid att tänka på att jag faktiskt är ute och vandrar i gigantiska hagar, verkligen jättestora hagar. Mellan molnen skymtade även en skugga vars konturer avslöjade att det kunde vara en stuga. Vid åsynen av denna uppmärksammade jag en trötthet i mig och insåg att jag i vanlig ordning alldeles glömt bort att ta rast. Inte heller hade jag ätit något på stående fot, utan hållit mig till snus och vatten medan jag klampat på. Här var vinden alldeles för stark för att trivsamt kunna göra sådant, på en god stund hade jag inte ens tordats ta fram kartan, av rädsla för att den skulle flyga bort, men där uppe på krönet skymtade en stuga. Att komma att få vila där skulle vara välbehövligt. Medan jag närmade mig kom jag att tänka, att det kanske sitter ett par där inne som har en romantisk middag, och att de i denna tid i detta väder har sökt sig just hit för att få vara ifred, och så kommer jag och klampar in. Om det är så får jag göra en kort rast, för en rast behöver jag, och inte kan de neka en ensam vandrare en stunds vila på kvällen i det här vädret när vi är timmar ifrån grannen? Men tänk om de har sex!? Då får jag ändå skjuta på rasten, för tänk förberedelserna med planering, gå hit, middag och förspel och så dyker någon jäkla fåne upp i dörren alldeles som båda börjat nå klimax. Nej, det vill jag verkligen inte störa! Men paret i stugan hade inte sex, inte heller stod det någon romantisk middag dukad på bordet. I stugan fanns det inget par. Stugan existerade inte heller för den delen. Stuglös och ensam stod jag högst upp i passets oväder och tittade slött på en klippa ett tag, innan jag fortsatte ner i dalen på andra sidan.

Om vi bortser från själva förutsättningarna för den här turen, och att jag glömt av att fylla på med energi, så är vi nu komna till första tillfället för när det gick fel.

Dalen jag kommer ut till omringas av höga branta bergsluttningar. Endast en sida är öppen ner till lägre mark, vilket är åt motsatt håll, sett varifrån jag står. För att fortsätta min rundvandring måste jag alltså korsa dalen och ta mig runt bergskammen till höger. Jag blir modfälld av vyn. Det är långt dit. Jag måste alltså ha gått mycket långsammare än jag trott. Ingen tid att förlora. Med molnen vräkandes fram över krönet bakom min rygg sätter jag av nedåt. Det är skönt att komma ur passet, ha nedförsbacke till ben som börjat bli trötta och lä till en kropp som börjat kylas ner av vinden. Jag går djupare ner i dalen, korsar en forsande bäck och går än längre. Var fan är tjärnen! Den stod nedskriven i boken, och hade sett ganska stor ut på kartan. Äsch, jag ser den säkert från nästa krön. Jag hinner passera ytterligare några krön innan jag konsulterar med kartan. När jag så slutligen gör, är min första tanke att den inte stämmer, för den fysiska omgivningen runt omkring mig ser annorlunda ut. Jag följer hur jag har gått, förstår att jag på kartan har kollat på fel dal, och det svindlar till när insikten landar. Passet jag med möda och slit just passerat, var inte passet som jag i förväg hade sett på kartan. Passet jag kämpat mig igenom och fått mig att drömma om en värmande stuga såg på kartan ut som en lätt sluttande dalgång. Jag vänder mig om, och ser på vad jag tidigare har tagit för att vara en bergvägg man skulle behöva klätterutrustning för att ta sig över. Det är stort och brant, i boken stod att det skulle vara brant, det förra var tydligen inte brant. Den där varnande rösten gör sig hörd igen. Det här känns inte tryggt.

Jag ser på klockan, tio över åtta, tre timmar har gått sedan jag lämnade tältet. Tre och en halv timme var vad jag hade beräknat hela turen att ta. Solen går ner om två timmar. Jag ser på kartan igen. Framåt har jag mil av vildmark, genomkorsad av en skoterled som antagligen inte är särskilt trafikerad den här tiden på dygnet, den här årstiden. Det finns ett par renvaktarstugor ungefär fem kilometer åt varsitt håll, men vågar jag chansa på att en sådan skulle vara upplåst? Att ta mig över det, i delvis täckt av moln, och faktiskt skrämmande passet, tycks vara min närmaste väg hem. Nu tar jag min första rast. Jag ställer av mig väskan, tar fram en halv chokladkaka, äter två bitar utan att sätta mig, lägger resten lättåtkomligt i en bröstficka, drar på mig ryggsäcken igen och låter adrenalinet föra mig uppåt.

Småsvärandes över min obotliga förmåga att försätta mig i jobbiga situationer härjar jag på en liten stund. Det går brant uppför över väldiga stenblock hala av regnet. När jag stannar till och ser mig bakåt förvånas jag över hur högt jag kommit. Jag ser på klockan, 20 minuter har gått. De kändes som fem. Jag tillför kroppen energin av ytterligare två chokladbitar och fortsätter. När klockan nästan hunnit bli nio börjar de planas ut och jag förstår att den värsta stigningen är över. Adrenalinpåslaget har fyllt sin uppgift, jag slappnar av och gör några misslyckade försök till att fånga bragden på bild. 

Snart når jag krönet, vars andra sida jag bara ska ner för, nå lägre höjd, runda en bergskam och sedan vara hemma. Klockan är nu strax efter nio, så den sista biten kanske jag till och med få göra till en vacker solnedgång. Jag ser redan mig själv nå tältet till en rodnande himmel. Sedan ser jag något annat, snö, från bergssida till bergssida.

Utöver all idioti jag redan tidigare har förstått att jag har utsatt mig för, så förstår jag nu att jag kommer att få ta konsekvenserna av det som förhoppningsvis kommer att vara den värsta. Passet går inte att passera utan att kliva ut på vad som ser ut att vara riskfylld snö. När jag under eftermiddagen satt där på den varma fjällstationen med mat i magen, hade jag då inte kunnat fråga i receptionen om det där passet på 1500 - 1600 m.ö.h., som ligger strax bredvid en glaciär, är öppet. Det är ju trots att ganska mycket snö lite varstans i bergen. Jaha, det är stängt. Då ska jag alltså inte ensam stå där uppe på dess baksida när solen närmar sig horisonten och alla levande väsen gör sig redo för natten. Vinden piskar kläder och ryggsäck. Allt är fuktigt att regn och svett. Åt öster hade det börjat mörkna.

Det är fascinerande det där med solen, hur lätt allting är när den är framme, och svårt allting blir när den försvinner, hur mycket den har kunnat betyda fastän den varit dold bakom moln, hur beroende man är av den när inga bekvämligheter finns till hands, när tält och sovsäck är lyx man drömmer sig till.

Jag tog några steg hit, jag tog några steg dit. Blicken flackade, kunde inte fokusera på något. Den pendlade så, mellan snö, bergssida, snö, nästa bergssida, bakåt, varifrån jag kommit, mil av vildmark. Yrsel kom över mig och jag blev tvungen att sitta ner, rädd för att tappa balansen. Att det var första gången jag satt mig ner sedan jag lämnat tältet, var jag inte medveten om, medvetandet gick istället över till att påminna om att jag inte mött någon, eller ens på avstånd, sett en enda människa på den här turen. Marken var blöt, stenarna var blöta, jag tänkte på hur ett enda felsteg, var som helst, skulle kunna få mig att ramla ut för en höjd eller krossa knät mot en sten så att benet blir obrukligt. Energin rann ur mig. Telefonen hade täckning och jag kände ett begär till att ringa mamma. När jag är aldrig så liten och ömklig glömmer jag bort ålder och erfarenheter, då blir jag till ett barn som vill höra mammas röst, som lugnt och med tillförsikt uttalar den där förgyllda frasen, att allt snart blir bra igen.

Jag tar upp telefonen och känner hur tårarna är på väg, men ser sedan konsekvenser av samtalet, hur jag bryter ihop fullständigt, tappar all handlingskraft, att fjällräddningen skulle behöva hämta mig och att det, då det enbart är min egna idioti som har försatt mig här, skulle vara en skam omöjligt att komma över. Jag tänker även att mamma, som är i 60-årsåldern och senast häromåret gjorde Jämtlandstriangeln vintertid tillsammans med pappa, innan hon ringer efter fjällräddningen nog skulle fråga om jag inte har en pannlampa med mig, vilket jag ju har, och vidare om jag inte har bröd eller något att stoppa i magen, vilket jag ju också har, och om jag då inte, lugnt och försiktigt, skulle kunna ta samma väg tillbaka som har fört mig dit. Jag hade sett det som ett omöjligt alternativ, men när jag nu i mitt inre hör mammas röst föreslå att gå tillbaka, så inser jag att det är det enda rimliga att göra. Det är mindre än en timme till solnedgången, om jag inte ödslar tid med att böla i telefonen, och dessutom skrämmer upp mina föräldrar, kommer jag att hinna ganska långt innan mörkret breder ut sig.

Jag lyckas omvandla nedsligheten till ilska, känner hur det ger energi, och tänker, för att elda på, att vad är det för jävla barnsligheter att vilja ringa mamma så fort det blir lite svårt. Väx upp för fan! Jag tittar upp mot bergen och muttrar, ska jag dö i förtid så kan jag lika gärna göra det här, varpå jag sätter mig igen på en sten, tar upp brödet och trycker in några torra bitar i munnen. Mölandes brödbitar tar jag ett kort på mig, får perspektiv och börjar skratta. Det är bara att gå ner igen.

För att inte förlora höjdmetrar jobbiga att ta igen skråar jag ganska högt upp på bergssidan. Det är stenigt och går långsamt då jag använder händerna ganska mycket för att minska risken för fall och benbrott. Här och var sätter jag någon mindre sten i rullning utför och nedåt. Kala blöta klipphällar med en sluttning för stark för att gå över blir fler och fler. Den där rösten som varnar mig för idioti är inte längre mild och ängslig. Bestämt säger den, Gå ner, innan du faller ner. Denna gång vinner förnuftet, och ska så fortsätta göra. Leken börjar kännas allvarlig, och en allvarsam lek är roligare att läsa om än att befinna sig i. Jag tar mig alltså ner och runt de nakna klipphällarna, och så sakteligen på nytt upp i det först passerade passet. Det är inte längre lika stort och hotfullt. Jag håller utkik efter renstängslet, och ser det ett tiotal meter nedanför mig. Jag befinner mig alltså uppe på en avsats. Tanken om att försöka klättra ner blockeras snabbt. Förnuftet vinner. Tillbaka och runt.

Jag har hunnit gå igenom detta mindre pass och ungefär halvvägs ner i dalen när det börjar bli dags att tända pannlampan. Klockan är halv elva, och jag befinner mig i skuggsida och kommer så fortsätta att göra nästan hela vägen hem. Strax innan jag stannar till för att tända den ser jag en vit ryggrad från en ren, och strax därefter resterna av en fågel. Jag är för trött för att bry mig, och tänker bara stilla, att det här var ju uppiggande, precis vad jag behöver till mörkrets inbrott, och går vidare.

Återstoden av färden blev ganska behaglig. Även senare finns det partier där jag kunde slå mig fördärvad, men jag kände ofta igen mig och var inte längre varken orolig, rädd eller ens arg. Istället så njöt jag av stillheten och siluetterna av de omkringliggande bergen. Det var nu länge sedan det slutat regna, likaså hade även dimma och vind lagt sig till vila för natten. Jag satte varsamt ner fötterna, använde händerna där de behövdes och tog ibland en bit choklad eller en brödskiva för att huvudet skulle kvickna till. Just huvudet hade jag ganska länge nu bedömt som den största riskfaktorn. Kroppen kan tuffa på men om huvudet är trött kan i princip vad som helst bli farligt.

När jag slutligen har rundat den sista bergskammen, korsat ännu ett renstängsel och kommit upp på en höjd ser jag fjällstationens ljus likt ett fjällets fyr. En vädjande röst inom mig säger att jag nästan är hemma, att jag är trygg här, att jag kan lägga mig och vila en stund i den sköna mossan. Jag besvarar känslan med ett kyligt, I helvete eller. I hastigheten jag håller nu är det åtminstone 40 minuter kvar även på uppgådd stig och sätter jag mig blir jag snabbt nedkyld och sedan när jag väl börjat frysa blir det ett jävla sjå med att komma igång igen. 

Klockan är halv ett på natten när jag står utanför tältet, vilket jag gör en liten stund, bara står där och tittar på det. Jag förstår att jag ska kliva in och göra mat men får liksom rycka mig loss för att skrida till verket. Kastrullen står i absiden med bottnen täckt av fastbränd morgongröt, och jag minns hur jag tidigare resonerat att det skulle kännas lättare att diska den efter en uppfriskande promenad. Jag kallar mitt dåtida jag för idiot, men tvingas vid diskningen ändå konstatera att mitt på dagen-Emil hade rätt. Att diska en kastrull känns inte längre som svåröverkomlig ansträngning.

Dagen efter fick jag min efterlängtade vilodag, som tillbringades med att ligga i ett solvarmt tält och skriva ner texten ovan med en alldeles för kort blyertspenna. Jag återvände till den i inledningen ställda frågan - Hur farligt var det egentligen? Fallrisken finns ju alltid där, och ensam går jag ju även på dagarna, ibland längs trafikerade leder, ibland oledat. Det enda tillägget mot vad jag brukar göra var att det var en längre tur på kvällstid, men pannlampa hade jag med mig, två stycken till och med, så egentligen var ju inte riskerna i det här projektet just något värre än vad de är varenda dag. Det där med att jag blev rädd och fick nära till tårarna, handlade nog bara om en avsaknad av liknande erfarenheter. Jag hade inget mot vilket jag kunde värdera riskerna, och att jag inte visste vad jag stod inför gjorde mig sårbar. Att övernatta på fjället utan tält var också ett alternativ som jag övervägde ståendes där i passet. I ryggsäcken fanns ytterligare några värmande plagg att klä sig och därutöver en poncho som jag hade kunnat klä över både mig och ryggsäck. Det hade inte varit roligt, men knappast något jag hade dött utav. Sett på det i efterhand tycktes det mig som att det dummaste jag gjorde, utöver att bege mig ut på turen, var att skråa högt från pass till pass. Jag borde ha tagit den relativt säkra vägen lite längre ner för att därifrån gå upp igen. Avslutningsvis kan jag inte påstå att jag är stolt över projektet, men ändå glad att jag gjorde det, då jag därifrån har lärt mig ganska mycket, lärdomar jag garanterat kommer att överskatta.  

Det blev fyra nätter vid Helags innan jag på grund av nikotinbrist var tvungen att gå ner igen. Snus verkade vara det enda som inte fanns till försäljning på fjällstationen. Dagen efter skrivandet blev fantastisk, gick på en topptur och slog följe med flera olika grupper längs vägen ner. Bland annat en äldre man som var ut i det vildaste vi har i Sverige, Sarek första gången på 60-talet. Om än till åren gick han likt en bergsget fortfarande säkert över klippor och stenar. Det kändes tryggt att gå med honom, och var en ren njutning att lyssna till historierna som han och hans vuxna dotter berättade. Under toppturen fick jag även tillfälle till att ovanifrån se hur det igensnöade passet såg ut på andra sidan. Som för att narra mig sprang en flock renar runt där. Kanske hade jag kunnat gå över ändå. För natten har jag tagit in på ett pensionat där jag har kunnat duscha och tvätta lite kläder, sedan har jag bara tre nätter kvar innan jag ska möta upp med Johanna i Åre. Ser verkligen fram emot hennes sällskap, på fjället, i tältet, i dumdristiga projekt.  

17-08-01 Att vandra 1.0. Härjedalen - avslappnad kärlek i flanell

17-08-01 Härjedalen <3

Regnet avtog och solen trängde fram medan jag satt i tältet och lagade lunch. Jag bestämde mig för att äta maten på stående fot och gick ut. Det blåste en del så jag traskade iväg i bara understället med kastrullen i hand för att komma bakom en kulle där jag skulle få lä.

Medan jag stod där betraktade jag en av de fjällbäckar som gick ihop något tiotal meter nedanför mitt läger. De var ett par meter som bredast men lågo så låga att stenar var blottade vart än man såg. Kanterna ner var skarpa och ungefär en meter höga. Jag tänkte när jag stod där, att de nästan är för vackra för att inte stå som scen för något storslaget drama. Hade det funnits fjäll-alver i Sagan om ringen, så hade denna bäck varit deras pulsåder.

Jag vaknade till av vinden som inte helt lät sig hejdas av lä-sidan. Den gick rakt igenom understället. Jag behövde hitta en bättre plats, men ville inte slita mig från bäcken. Den var så vacker där den med sina torrlagda stenar glittrade i solen. Bäcken…

Några sekunder senare hade jag klivit ner på en av stenarna, och kände med handen på en annan. De var solvarma och luften låg här helt stilla. Det kändes barnsligt roligt att sitta mitt i bäcken, i bara understället, och äta min lunch. Lika roligt var det sedan att diska, då det påminde om barkbåtar, vilket jag i och för sig inte är helt säker på huruvida jag har lekt. Det är en sådan där grej som jag via blandad kultur har blivit itutad så många gånger att barn gör att jag inte kan skilja på förväntningarna av min redan passerade barndom från vad jag faktiskt har upplevt. Givetvis har jag lekt med flytdon av blandade slag i vattendrag, ingen fråga om den saken, men barkbåtar. Tänk om jag aldrig har lekt med barkbåtar!? Har du lekt med barkbåtar?, och om du säkert svarar Ja på denna fråga, kan det då inte vara så att det bara rör sig om ett planterat minne, något du minns men inte har upplevt? Men lämmeltåg, sådana har jag sett. De existerar. For real and for true.

Fjällvandring var vad detta skulle handla om. Inte planterade minnen. Jag känner mig självsäkrare nu. Inför första övernattningen på fjället för snart en vecka sedan var allt ett fascinerande kaos, till vilket jag kunde anta motsatta perspektiv. När jag stod som mig själv var det lite skrämmande på ett kittlande sätt. Vilka nödvändiga ting skulle jag glömma? Hur går det att slå upp ett tält utan tältpinnar? - packar dem separat för att bättre kunna organisera väskan. Hur får man igång ett gaskök utan tänd-don? När jag ställde mig som betraktare till mig själv hade jag svårt att hålla mig för skratt. Förvirringen var uppenbar för var och en, alltså både för mig själv som första person och för mig själv som betraktare. Men jag klarade den första turen utan några större missöden, och även den andra som blev en tvånätters (vilken förvisso var i närheten av en parkering). Inför den tredje turen, som även den skulle bli en tvånätters kände jag mig snudd på erfaren.

Jag hade via slingriga småvägar tagit mig från Idre upp i Härjedalen. Vid varje möte gick hjulen på högerkant ut över de vita strecken, om det nu fanns några streck att gå för långt ut över, ofta var det grusvägar som längre söderut knappt hade räknats som vägar. Jag satt i flanell och skrålade country i högtalarna med skägg och ett hår som börjat bli solblekt. Jag älskar min bil, men en sliten pickup med döda djur på flaket hade känts mer passande. Höppe. Vägarna svänger än hit, än dit. Var femtionde meter är ett krön du inte ser över, du håller 70 km/h och precis var som helst kan det stå en flock renar, tyska pensionärer eller norska mega-husbilar. Vid varje givet tillfälle gick jag ut och kisade likt Leonardo Dicaprio, medan jag funderade på om det inte vore dags att börja röka. Jag slog läger i närheten av Högvålen, Sveriges högst belägna by, och kände att Härjedalen är mitt nya favoritlandskap. Det är vackert som alperna, påminner kulturellt om norra Dalarna, vilket ju är grannen, och att bara köra bil här ger en en känsla av höppedule i sin renaste form.

Efter ett stopp i Funäsdalen, där jag parkerade bilen i ett garage där man bara fick stå gratis i tre dygn - i Grövelsjön fick man stå i en vecka, körde jag vidare upp till Ramundberget. När jag vid Ramundberget packade inför en tvånättersövernattning på fjället var jag inte längre samma oerfarna som stått och slängt grejer omkring sig bara några dagar tidigare. Nu kände jag ärligt att jag precis visste vad jag behövde ha med mig och vad som skulle lämnas i bilen. Det nödvändiga åkte kvickt ner i sina respektive packpåsar - provianterat hade jag gjort i Funäsdalen, ryggsäcken slängdes upp på ryggen och jag påbörjade turen.

Om än packningen skedde utan problem var jag fortfarande en idiot till att läsa kartan. Av någon outgrundlig anledning valde jag att gå fyra km längs en grusväg, i vilkens ände det fanns en parkering jag hade kunnat nyttjat, för att sedan fortsätta omkring tre km i ett jäkligt myggigt sumpmarksområde, innan jag slutligen började göra höjd upp på fjället. Sju km med fullpackad ryggsäck är en ganska lång sträcka, och för att göra saken än värre klampade jag på i en ruskig hastighet för att nå berget snabbare. Inte heller tog jag någon rast, då myggen attackerade mig även gåendes i rask takt. Myggmedlet hade jag lämnat i bilen och skulle istället testa någon beck-olja som pappa rekommenderade. Den enda effekten jag av den kunde finna var att jag luktade gammal men ny-tjärad eka, vilket visserligen är en i rätt sinnesstämning är ganska tilltalande doft. Myggorna verkade inte bry sig.

När jag så slutligen kunde börja göra höjd upp på fjället var jag med andra ord ganska trött, och nu blev det brant uppför i en terräng som fick alla tidigare turer att kännas väldigt tillrättalagda. Svordomarna och åkallandet av diverse bortglömda och nytillkomna gudar mattades ändå av så snart vyerna började sträcka ut sig över landskapet. Jag fick även prova på att vada, vilket Lundhags-kängorna hejade på likt en självmordsbenägen och försupen sjökapten på ett stormande is-hav. I samband med att jag noterat att mygg-densiteten sjunkit till en icke längre bekymmersam nivå sinade energin till sist. Klappträ som jag är hade jag inte haft något vattenkärl till hands, men nu plockade jag fram sådant och även en bit stenhårt bröd som fått torka under några dagar. Med ryggsäcken vilandes drack jag en halvliter på stående fot och sågade i mig brödet. Det var som ett lokalt enmanna-väckelsemöte. Energin återvände och diverse gudar började tilltalas i mer positiva ordalag. Säcken slängdes upp på ryggen och jag fortsatte uppåt.

Senare började klockan bli mycket, och den tidigare nyvunna energin upplevdes inte längre lika påtagligt. Det var dags att slå läger. På kartan kunde jag se att några bäckar skulle gå parallellt med stigen längs vilken jag vandrade. Jag vek av och fann platsen beskriven i inledningen. Den var verkligen fånigt vacker. Jag hade till och med E T T  V A T T E N F A L L något tiotal meter från lägret. Tältet slängdes upp - det har jag åtminstone rutin på efter en månad boendes i det under cykeläventyret förra sommaren, och jag dök in och påbörjade tillagningen av middagen. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde men antagligen var det i vanlig ordning Falukorv med buljong, någon jävla sås och pulvermos. Jag behöver verkligen skaffa mig några nya recept. Vad jag däremot kommer ihåg är den saliga lycka jag upplevde efteråt. Jag var helt ensam uppe på fjället och solen gick dundrande röd ned bakom ett berg där snön hotfullt dröjt sig kvar. Spritt språngande naken, sånär som på löparskorna på fötterna, studsade jag runt där och sprang upp på närliggande höjder. Ensam och naken i solnedgången, uppe på ett fjäll - ren och skär lycka.

Avslutningsvis vill jag berätta att jag stannade vid mitt lilla vattenfall i nästan två dygn, tog en löptur som avbröts abrupt ner i en bäck - vill inte riskera att slita sönder huden på fötterna i blöta skor, och vandrade sedan ner igen längs en finare led. Imorgon (onsdag) hade jag tänkt att köra längs Flatruet, Sveriges högst belägna väg, går rakt över ett fjäll, hur jäkla fränt är inte det?, och sedan slå läger i Jämtland på fjällen nordväst om Ljungdalen. Väderprognosen säger regn den närmaste veckan, men det sket man väl i... (säger jag nu i ett torrt rum på ett vandrarhem med en vinare i blodet).