17-08-01 Att vandra 1.0. Härjedalen - avslappnad kärlek i flanell

17-08-01 Härjedalen <3

Regnet avtog och solen trängde fram medan jag satt i tältet och lagade lunch. Jag bestämde mig för att äta maten på stående fot och gick ut. Det blåste en del så jag traskade iväg i bara understället med kastrullen i hand för att komma bakom en kulle där jag skulle få lä.

Medan jag stod där betraktade jag en av de fjällbäckar som gick ihop något tiotal meter nedanför mitt läger. De var ett par meter som bredast men lågo så låga att stenar var blottade vart än man såg. Kanterna ner var skarpa och ungefär en meter höga. Jag tänkte när jag stod där, att de nästan är för vackra för att inte stå som scen för något storslaget drama. Hade det funnits fjäll-alver i Sagan om ringen, så hade denna bäck varit deras pulsåder.

Jag vaknade till av vinden som inte helt lät sig hejdas av lä-sidan. Den gick rakt igenom understället. Jag behövde hitta en bättre plats, men ville inte slita mig från bäcken. Den var så vacker där den med sina torrlagda stenar glittrade i solen. Bäcken…

Några sekunder senare hade jag klivit ner på en av stenarna, och kände med handen på en annan. De var solvarma och luften låg här helt stilla. Det kändes barnsligt roligt att sitta mitt i bäcken, i bara understället, och äta min lunch. Lika roligt var det sedan att diska, då det påminde om barkbåtar, vilket jag i och för sig inte är helt säker på huruvida jag har lekt. Det är en sådan där grej som jag via blandad kultur har blivit itutad så många gånger att barn gör att jag inte kan skilja på förväntningarna av min redan passerade barndom från vad jag faktiskt har upplevt. Givetvis har jag lekt med flytdon av blandade slag i vattendrag, ingen fråga om den saken, men barkbåtar. Tänk om jag aldrig har lekt med barkbåtar!? Har du lekt med barkbåtar?, och om du säkert svarar Ja på denna fråga, kan det då inte vara så att det bara rör sig om ett planterat minne, något du minns men inte har upplevt? Men lämmeltåg, sådana har jag sett. De existerar. For real and for true.

Fjällvandring var vad detta skulle handla om. Inte planterade minnen. Jag känner mig självsäkrare nu. Inför första övernattningen på fjället för snart en vecka sedan var allt ett fascinerande kaos, till vilket jag kunde anta motsatta perspektiv. När jag stod som mig själv var det lite skrämmande på ett kittlande sätt. Vilka nödvändiga ting skulle jag glömma? Hur går det att slå upp ett tält utan tältpinnar? - packar dem separat för att bättre kunna organisera väskan. Hur får man igång ett gaskök utan tänd-don? När jag ställde mig som betraktare till mig själv hade jag svårt att hålla mig för skratt. Förvirringen var uppenbar för var och en, alltså både för mig själv som första person och för mig själv som betraktare. Men jag klarade den första turen utan några större missöden, och även den andra som blev en tvånätters (vilken förvisso var i närheten av en parkering). Inför den tredje turen, som även den skulle bli en tvånätters kände jag mig snudd på erfaren.

Jag hade via slingriga småvägar tagit mig från Idre upp i Härjedalen. Vid varje möte gick hjulen på högerkant ut över de vita strecken, om det nu fanns några streck att gå för långt ut över, ofta var det grusvägar som längre söderut knappt hade räknats som vägar. Jag satt i flanell och skrålade country i högtalarna med skägg och ett hår som börjat bli solblekt. Jag älskar min bil, men en sliten pickup med döda djur på flaket hade känts mer passande. Höppe. Vägarna svänger än hit, än dit. Var femtionde meter är ett krön du inte ser över, du håller 70 km/h och precis var som helst kan det stå en flock renar, tyska pensionärer eller norska mega-husbilar. Vid varje givet tillfälle gick jag ut och kisade likt Leonardo Dicaprio, medan jag funderade på om det inte vore dags att börja röka. Jag slog läger i närheten av Högvålen, Sveriges högst belägna by, och kände att Härjedalen är mitt nya favoritlandskap. Det är vackert som alperna, påminner kulturellt om norra Dalarna, vilket ju är grannen, och att bara köra bil här ger en en känsla av höppedule i sin renaste form.

Efter ett stopp i Funäsdalen, där jag parkerade bilen i ett garage där man bara fick stå gratis i tre dygn - i Grövelsjön fick man stå i en vecka, körde jag vidare upp till Ramundberget. När jag vid Ramundberget packade inför en tvånättersövernattning på fjället var jag inte längre samma oerfarna som stått och slängt grejer omkring sig bara några dagar tidigare. Nu kände jag ärligt att jag precis visste vad jag behövde ha med mig och vad som skulle lämnas i bilen. Det nödvändiga åkte kvickt ner i sina respektive packpåsar - provianterat hade jag gjort i Funäsdalen, ryggsäcken slängdes upp på ryggen och jag påbörjade turen.

Om än packningen skedde utan problem var jag fortfarande en idiot till att läsa kartan. Av någon outgrundlig anledning valde jag att gå fyra km längs en grusväg, i vilkens ände det fanns en parkering jag hade kunnat nyttjat, för att sedan fortsätta omkring tre km i ett jäkligt myggigt sumpmarksområde, innan jag slutligen började göra höjd upp på fjället. Sju km med fullpackad ryggsäck är en ganska lång sträcka, och för att göra saken än värre klampade jag på i en ruskig hastighet för att nå berget snabbare. Inte heller tog jag någon rast, då myggen attackerade mig även gåendes i rask takt. Myggmedlet hade jag lämnat i bilen och skulle istället testa någon beck-olja som pappa rekommenderade. Den enda effekten jag av den kunde finna var att jag luktade gammal men ny-tjärad eka, vilket visserligen är en i rätt sinnesstämning är ganska tilltalande doft. Myggorna verkade inte bry sig.

När jag så slutligen kunde börja göra höjd upp på fjället var jag med andra ord ganska trött, och nu blev det brant uppför i en terräng som fick alla tidigare turer att kännas väldigt tillrättalagda. Svordomarna och åkallandet av diverse bortglömda och nytillkomna gudar mattades ändå av så snart vyerna började sträcka ut sig över landskapet. Jag fick även prova på att vada, vilket Lundhags-kängorna hejade på likt en självmordsbenägen och försupen sjökapten på ett stormande is-hav. I samband med att jag noterat att mygg-densiteten sjunkit till en icke längre bekymmersam nivå sinade energin till sist. Klappträ som jag är hade jag inte haft något vattenkärl till hands, men nu plockade jag fram sådant och även en bit stenhårt bröd som fått torka under några dagar. Med ryggsäcken vilandes drack jag en halvliter på stående fot och sågade i mig brödet. Det var som ett lokalt enmanna-väckelsemöte. Energin återvände och diverse gudar började tilltalas i mer positiva ordalag. Säcken slängdes upp på ryggen och jag fortsatte uppåt.

Senare började klockan bli mycket, och den tidigare nyvunna energin upplevdes inte längre lika påtagligt. Det var dags att slå läger. På kartan kunde jag se att några bäckar skulle gå parallellt med stigen längs vilken jag vandrade. Jag vek av och fann platsen beskriven i inledningen. Den var verkligen fånigt vacker. Jag hade till och med E T T  V A T T E N F A L L något tiotal meter från lägret. Tältet slängdes upp - det har jag åtminstone rutin på efter en månad boendes i det under cykeläventyret förra sommaren, och jag dök in och påbörjade tillagningen av middagen. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde men antagligen var det i vanlig ordning Falukorv med buljong, någon jävla sås och pulvermos. Jag behöver verkligen skaffa mig några nya recept. Vad jag däremot kommer ihåg är den saliga lycka jag upplevde efteråt. Jag var helt ensam uppe på fjället och solen gick dundrande röd ned bakom ett berg där snön hotfullt dröjt sig kvar. Spritt språngande naken, sånär som på löparskorna på fötterna, studsade jag runt där och sprang upp på närliggande höjder. Ensam och naken i solnedgången, uppe på ett fjäll - ren och skär lycka.

Avslutningsvis vill jag berätta att jag stannade vid mitt lilla vattenfall i nästan två dygn, tog en löptur som avbröts abrupt ner i en bäck - vill inte riskera att slita sönder huden på fötterna i blöta skor, och vandrade sedan ner igen längs en finare led. Imorgon (onsdag) hade jag tänkt att köra längs Flatruet, Sveriges högst belägna väg, går rakt över ett fjäll, hur jäkla fränt är inte det?, och sedan slå läger i Jämtland på fjällen nordväst om Ljungdalen. Väderprognosen säger regn den närmaste veckan, men det sket man väl i... (säger jag nu i ett torrt rum på ett vandrarhem med en vinare i blodet).