17-03-05 Vasaloppet

På fredagen pulserade kroppen av energi. Jag hade inte tränat på tre dagar. På lördagen hade jag svårt att kontrollera min blick. Den löpte än hit, än dit. Stirrig. När vi skulle till att kliva av bussen i Sälen skallade jag sätet framför mig. Vet inte varför, men det kändes bra, det kändes rätt, och gjorde därutöver ganska ont. Vi hade varsina rum i en stor design-timrad stuga, ett boende pappa hade ordnat bara en kilometer från starten. Normen är att få ligga i sporadiskt uppställda sovsalar fulla av kolhydratsladdade fisar. Ett eget rum till trots var jag inställd på att ligga sömnlös, för mycket energi, förväntningar och nervositet inför morgondagen, men jag somnade redan vid elva. På söndagsmorgonen vaknade jag vid tjugo över fem, strax före alarmet skulle ringa. Jag åt en stor frukost spetsad med hummus, som var över från gårdagen.

Under de tre veckorna som föregick loppet kom min kropp in i en andra andning. Den nådde tillståndet där energin tycks vara outtömlig. Varje enskilt träningspass blev längre och intensivare. Vilodagarna reducerades till fredagarna, då jag körde upp till Falun. Återhämtning behövdes knappt, en måltid efter träningen var allt som krävdes. Vid frukosten på söndagsmorgonen berättade både kropp och sinne att jag var redo för det här. Formen kunde inte kännas bättre.

För min egna del kände jag mig alltså lugn och trygg. Värre var det dock med min lillebror. Under de där tre veckorna då jag tycktes bli starkare för var minut, var Victor brakförkyld. Omkring fem dagar före loppet åkte han därtill på något strul med magen som ledde till att han låg och kaskadspydde. Och avslutningsvis, som om det inte räckte med föregående hade han knappt sovit någonting alls under natten. Han hade somnat till under kortare stunder men uppskattade att det totalt inte blivit mer än cirka två timmar. Han må vara vältränad och ha bra teknik, men snäppet värre dagsform och våra föräldrar hade inte tillåtit honom att starta. Jag tänkte på detta vid frukosten, på hans kommentar vid middagen kvällen innan om att aptiten inte riktigt kommit tillbaka, och på vilka strategier jag borde använda för att inte bara ta mig själv igenom en sträcka dubbelt så lång som jag tidigare åkt, utan dessutom mentalt bära honom om så skulle behövas.

Helgen före loppet var jag som vanligt i Falun. Vi samtalade med David, Anna och släktens nykomling Signe, över telelänk. David frågade pappa om han hunnit läsa boken Ät och spring. Pappa kunde inte minnas att han fått boken utlånad till sig. Jag blev nyfiken, började läsa, fortsatte läsa, och slog igen boken för att sova 150 sidor senare. Det är en ultramarathonlöpares självbiografi och handlar om honom - hans träning, kosthållning och psyke. Den blev min mentala uppladdning inför loppet.

Ät och spring presenterade någonting jag är ganska bekant med, den såväl plågsamma som ljuvliga berusningen med träning, frestelsen att testa sina yttersta gränser och viljans enorma kraft som är vägen dit. Kort och gott, utforskandet av mig själv via kickar, att det finns stora likheter mellan de jag finner via träning, adrenalin och alkohol, att de alla handlar om att ta mig till fysisk och mental utmattning, till ett specifikt tillstånd där tid och rum upphör att existera, där medvetandet står aldrig så nära kroppen, samtidigt som de paradoxalt nog kan befinna sig i olika dimensioner. Det finns en smärtsam njutning både i att spy tarmarna ur sig ner i en toalett oförmögen att släppa taget utan att ramla och att ha tränat stenhårt timmar i sträck.

Under veckan före loppet beslutade jag mig för att kroppen var redo, att det inte var det loppet skulle testa, utan att det skulle handla om min vilja. Jag längtade efter det jobbiga i loppet, att få bli trött, att känna ett slut för vad jag skulle klara av, att nå utmattningen och att där via viljestyrka tvinga mig till att fortsätta och nå ny styrka bortom vad jag trodde skulle vara möjligt. När jag tänkte på detta gjorde jag det utan minnet av min lillebrors tillstånd. Befinnandes på startområdet strax före skottet existerade inte det där om att passera mina egna gränser, där och då handlade det bara om att vi skulle ta oss igenom det tillsammans, och om så krävdes, bryta tillsammans.

Startskottet går. Eliten flyger iväg. Vi står stilla i nionde startled. Sakta rör vi oss lite framåt. Stopp. Lite framåt. Stopp. Lite framåt. Stopp. En brant backe tornar upp sig åt höger och försvinner uppåt in i skogen. Det går inte att se snön för alla människor. Det ser ut som en matta av träningskläder. Vi är en del av den mattan, fast längre ner. Tusentals människor ihopvävda i en matta flera kilometer lång. Den dras uppåt i skogen. Vi kommer till backens fot. Vi ställer skidorna lätt diagonalt för att inte glida bakåt. Stavarna placerar vi tryggt mellan skidorna. Funktionärer delar ut nya stavar till dem som har oturen att få dem knäckta. Jag ser det hända ett flertal gånger. Sakta, sakta dras mattan uppåt i skogen. Tätt samman står vi packade, trampandes på varandras skidor. Varje gång jag för att få mer kraft placerar stavarna utanför skidorna är jag rädd att de ska brytas. Trugorna hamnar under andras skidor. Man använder lika mycket kraft till att lyfta dem som för att hålla sin placering i backen. De flesta runt omkring oss är trevliga och jag inleder och avbryter konstant konversationer och glada blickar med den täta vävnad jag själv är en del utav. Efter cirka en trekvarts timme når vi slutet av den tre kilometer långa, och ganska branta, backen. Armarna är väl uppvärmda av den statiska styrka de utsatts för när de i kryphastighet har fört en framåt. Jag hör några skämta om hur fan man ska orka med nio mil efter det här. I samma stund ser jag en rullstolsburen i en sitski ta sig över krönet. Jag och något tiotal andra nickar respektfullt mot honom.

Efter att krönet är passerat går det fortfarande långsamt. Det är fem spår i bredd och samtliga är fyllda. De till vänster ska gå lite snabbare, de till höger lite långsammare. Vi håller oss till vänster och faller in i ett lugnt lunk. Avståndet framåt är minimalt. Gång på gång glider skidorna upp på skidorna framför. Ibland börjar spåret närmast till höger gå snabbare, då någon långsam åkare blockerar vägen. Vi söker luckor för att ta oss runt och förbi. Med kilometrarna lättas det upp. Jag har fortfarande fler längdskidåkare omkring mig än jag någonsin tidigare upplevt, vi rör oss fortfarande som sammanvävda i en matta men maskorna är åtminstone inte längre lika hårt åtdragna.

Redan sedan före start har jag varit nyfiken på de andra åkarna. Vilka är de? Hur skickliga är de i förhållande till oss? Var nionde startled rätt startled, borde vi ha startat i ett tidigare eller senare? Vi ligger i omkörningsfilen, så vi håller en högre hastighet än de flesta runt omkring oss, men är det för att vi är bättre tränade eller dumdristiga? Kommer de långsamma åkarna vi lämnar bakom oss att börja ta ikapp igen efter 4, 5 eller kanske 7 mil? Vi höll en lägre hastighet än under träningspassen, men skulle samtidigt åka dubbelt så långt som vårt tidigare distansrekord. Det var medan jag tänkte på sådant som jag började lägga märke till andras åkteknik.

Många åkte tryggt och bra, andra rent utsagt katastrofalt, och det här var fortfarande tidigt under loppet, så än hade ingen den kommande utmattningen att skylla sin dåliga teknik på. Somliga av dem såg knappt ut att tidigare ha stått på ett par längdskidor. Ute bland kaffetermosar i det glada motionsspåret är det en sak, men ska du åka ett niomilalopp och känner dig osäker på din åkning, vilket du borde göra inför ditt första niomilalopp, så borde du väl även fråga någon om råd eller åtminstone göra en snabbsökning på internet. Om du gör detta så är bland det första du får lära dig att inte konstant diagonala. Det är en stark och bra teknik för branta uppförsbackar, men den är energikrävande och inte särskild snabb. Det är en växel du tar till när det blir för tungt för att hålla någon av de snabbare växlarna. Jag kan själv inte skryta med att ha en bra teknik, mamma tycker att den är bedrövlig, men när jag jämförde mig med många av dem vi passerade tvingades jag inse att jag inte längre kan kategorisera mig som en nybörjare. Jag såg personer diagonala i nedförsbackar! Jag såg personer som vid stakningen kontinuerligt satte ner stavarna i höjd med fotsulan, vilket innebär att de bara får en centimeter till att använda magen som kraftkälla och istället får arbeta med den betydligt svagare och mindre uthålliga tricepsmuskeln. Fan, självaste Arnold skulle ha ett helvete med att i nio mil dra sig fram med triceps.

Att redan tidigt i loppet lägga märke till sådant i min omgivning samtidigt som jag låg i omkörningsfilen, en omkörningsfil som inte gick särskilt snabbt, stärkte mitt självförtroende. När jag tränar på Lugnet må jag vara en av de långsammare, men i nionde startled på Vasaloppet tillhörde jag eliten. Något annat som bidrog till självförtroendet var skidorna. Det här är tredje året jag åker, inte en enda gång har jag vallat med glid, och fästvallan är något jag utan större finess har kletat på lite sporadiskt. Ibland har jag inte haft något fäste alls och glidit lika mycket bakåt som framåt, andra gånger har jag haft ett fäste likt spindelns när den klättrar uppför väggar, och närapå haft samma fäste i nedförsbackarna då för varm fästvalla inneburit ett centimetertjockt lager av snö fastklistrat mot skidornas undersida. Under och efter träningspassen motiverar jag detta med att det blir tyngre och att jag därigenom får ut mer av det, men i verkligheten handlar det om att jag är lat. Helt ensam kan jag älga på timtal ute i skogen, men att lägga ner en timme på att i förväg fixa skidorna känns … jobbigt.

Vad jag är van vid är alltså att ha sämst glid i nedförsbackarna och därefter vanligen dåligt fäste i uppförsbackarna. Så var det inte nu. Jag lägger över vikten på högerfoten, trycker till och känner för ett ögonblick hur skidan klistrar sig mot marken medan benet sträcks ut och jag accelererar framåt. Frånskjutet med högerfoten följs omedelbart av ett staktag med magen som kraftkälla, vilket ökar accelerationen ytterligare medan fötterna glider upp jämsides och vikten balanseras ut över dem. Jag glider länge innan hastigheten mattas av och pulserar sedan till igen, denna gång med vänster fot. Likt en tvåtaktsmotor låter jag utan ansträngning den ena kolven smälla till efter den andra i ett lugnt tempo. Perfekta kullager bär energin framåt. Jag har sällan upplevt skidåkningen som så enkel, men mina skidor har heller aldrig varit så bra vallade. Pappa la på fredagen ner sju timmar på dem, och avslutade ceremonin med ett ytskikt 1200 kronors glidvalla. Det sparade mig och Victor enorma mängder energi under loppet.    

Inledningsvis var stämningen hög. Konversationer och vanligen trevliga, kommentarer hördes regelbundet. Efter ett par mil la hade de dött ut. Jag och min bror hade inte sagt något till varandra på länge. Vår kommunikation var reducerad till korta nickar vid spårbyten. Inte heller de runt omkring oss sa någonting. Det hade fortsatt att glesna mellan åkarna men bara de inom synhåll var fortfarande för många för att man skulle orka räkna dem. Det var människor överallt, men ingen sa ett ord. Ett brett led av människor man varken kunde se början eller slutet av, men det var alldeles tyst. Tomma ansikten med blicken fäst i något obefintligt några meter fram i färdriktningen. Snötäckta myrar och skogar omkring oss. En sol som ibland tränger sig igenom molntäcket. Tusentals människor som kämpar ljudlöst. Apokalypsen var här. Kanske var vi på flykt från ett samhälle som gått under. Kanske var vi alla döda, och färdades genom vinterlandskapet mot en bortglömd religions himmel eller helvete. Var vi dömda eller befriade? Utsattes vi för plågor eller njutning? Hur hade vi alla hamnat där vi var? Vad var drivkraften bakom detta? Zombietåget blev för mig en närmast religiös upplevelse. Den starka tvåtaktsmotor min kropp blivit reducerad till hämtade fortfarande energi från en välfylld tank. Allt var en stilla harmoni. Tanken på att det kollektiva tillståndet skulle komma att upplösas gjorde mig sorgsen.

Jag slets tillbaka till det jordiska av jubel och någon jävel med en koskälla. Jag blinkade till som från en dröm och blev åter en fullt levande och hyfsat normal människa. Somliga såg sig lite frågande runt, som om de inte visste var de befann sig. Magin var bruten. Kroppen var åter en kropp, en kropp som hunnit arbeta ganska länge. Jag var sugen på att trycka in den skräniga koskällan i gaphalsens käft. Vi var framme vid Evertsberg. Halva distansen var avklarad. Halva distansen, bara sådär. Uppvaknandets irritation skiftade över till förvåning. Jag kände även en trötthet i kroppen. Hjärnan uppdaterade informationen om energidepåerna och meddelade medvetandet om att de inte alls var lika välfyllda som de påståtts vara under det bedrägliga zombietillståndet. Flaskan jag burit med mig var nästan tom. Kroppen behövde intag av både vatten och annat.

Evertsberg är den fjärde vätskestationen. Volontärer överallt. Någon har lyckats rekrytera en SFI-skola, vars elever blandats upp med erfarna pensionärer. Jag hör på deras svenska att de inte kommit särskilt långt i studierna. Några är kanske inne på sin första vinter i Sverige. Det blir något humoristiskt över scenen där de servar åkarna med blåbärssoppa. Vi går långsamt framåt medan blåbärssoppa, vatten, energidryck och bullar dyker upp i våra händer. Vi inhalerar energin, får mer, sväljer utan att tänka, och är snart ute på andra sidan igen. Vi åker ytterligare några hundra meter, och där står de, vårt alldeles egna team, mamma, pappa, Linda och Zooey (Victor och Lindas hund). Professionellt servar de oss med torra handskar, mössor, påfyllning i våra flaskor och energibollar som trycks in i våra munnar. De har med sig extra skidstavar utifall att vi skulle ha råkat bryta någon av våra. De frågar om vallningen ger glid och fäste, om krämpor har smugit sig på någonstans och ger oss uppmuntrande kommentarer. De där kommentarerna skulle senare komma att bli värdefulla. Att få höra att man ser oförskämt pigg ut när man är groggy av trötthet lurar en till att även tro att man är oförskämt pigg. Vårt privata team mötte upp oss vid ytterligare tre tillfällen. Att ta oss till nästa plats de väntade på blev mer än viktiga delmål. Jag lyckades nästan helt glömma bort den totala distansen, tänkte enbart på sträckan fram till dem.

Loppet fortsatte. Nu nedför de beryktade Evertsbergsbackarna. Backarna är långa och branta. Om folk tidigare fallit som käglor var det ingenting i jämförelse med nu. Vid starten hade de varnat för de här backarna. Sagt att man kunde bli avstängd om man tog av sig skidorna och gick i uppförsbackarna, men att det var helt ok att göra i vissa nedförsbackar, till exempel i Evertsbergsbackarna.

Det finns mycket som jag tycker om med träningen, och mycket som jag avskyr. De utgör ungefär samma saker. Om något med träningen gör mig irriterad eller rent utsagt förbannad, så skänker detsamma vanligen även en enorm glädje, ibland efter passet, ibland före passet, ibland är jag samtidigt uppfylld av de motsägelsefulla känslorna. Träning är för mig en hatkärlek. Ett exempel är den tid det tar. Under vinterhalvåret har jag tränat 15 till 20 timmar i veckan, och har där utöver avsatt många timmar till att ta mig till och från träningen. Träning och arbete har upptagit mer eller mindre all min tid. Det har inte funnits utrymme till annat. Mitt sociala liv har dött. Åtminstone det i Uppsala då jag för längdskidåkningens skull har veckopendlat Falun Uppsala under tre månader. Det har ibland gjort mig less. Att varje fredagskväll bortprioritera fest för att köra till Falun och på lördagsmorgonen bli väckt av en pappa som dundrar på med väderinformation och tjat om att jag måste ut i spåren snarast möjligt har bidragit till viss irritation. Att på söndagsmorgonen utpumpad med träningsvärk lägga fram argumentet att jag nog borde ta en vilodag och bli bemött med kommentaren att jag nog inte borde göra det och därpå plötsligt funnit mig själv ute i det förbannade skidspåret och sedan tillbringat söndagskvällen med att sitta i bilhelvetet på väg tillbaka till Uppsala igen har inte heller alltid varit roligt.

Samtidigt har jag älskat det! Jag blivit irriterad och ibland även arg, men inte mått dåligt. Jag har inte fallit ner i något sådant där mörkt hål. Det har inte funnits tid och utrymme till det. Kroppen har inte hunnit ladda upp sådana där energinivåer som får mig att ensam vandra igenom en hel natt. Även på jobbet står jag upp, sex timmars undervisningstid innebär sex timmars promenerande runt i klassrummet. Hjärnan har inte hunnit grotta ner sig i grubblerier. Arbetet kräver full uppmärksamhet. Träningen är för krävande och full av avbrott för att jag där ska hinna särskilt långt i någon tankegång. Och skulle jag mot förmodan ha blivit sugen på en kedjerökande nattlig långpromenad så har träningsschemat och arbetet, som jag nu faktiskt tar på relativt stort allvar, hindrat det. Jag har arbetat, tränat, vilat mig från träningen eller sovit inför arbetet. Allt annat har varit sekundärt, till och med mörkret. Likaså har strukturen gett mig enorma mängder energi. Jag har inte tjuvrökt, inte festat, hållit dygnsrytmen även på helgerna, kunnat somna tidigt på kvällarna och vaknat utsövd på mornarna. Kanske är det ironiskt att jag skriver det här sittandes ensam en tisdagskväll på en pub.

Träningen har alltså gett mig en veckostruktur som inte tillåtit en massa skit. Skit jag visserligen finner njutning i och behöver en käftsmäll av i tid och otid, men fortfarande skit med emotionell och fysiologisk baksmälla. Något annat träningen har gett mig är närheten till mig själv. På så sätt är den ganska lik perioder man mår piss. Att i sitt inre föra argument om varför alla borde ta livet av sig och i största allmänhet hata allt och alla, inklusive sig själv, brukar för mig medföra viss självkritik, självmedvetenhet och med det nya insikter om vem/vad/hur jag är. Det och starka starka emotioner. Träningen ger också det, men på ett annat sätt. Istället för att som en granskande emo-professor skärskåda allt så tränger jag under träningen in i mig själv på ett mer upplevande sätt. När man är så trött att man börjar hallucinera så existerar inte omvärlden och alla dess problem, inte heller morgondagen. Det enda som finns kvar är hur mycket längre du måste fortsätta innan du får äta. Det är allt. Kanske är du långt ut i skogen och kan inte bryta. Det är en mil till bilen. Det har börjat mörkna. Det är kallt och du fryser. Att barn svälter och Trump blivit president för vår globala supermakt är du inte längre medveten om. Du har si och så långt kvar till bilen och sen ska du äta. Ju snabbare du avverkar den här distansen, desto snabbare får du äta. Det är en närhet till mig själv som Edgar Allan Poe aldrig kommer att kunna ge mig. Och tillfredsställelsen sedan, när du väl sitter där med varm mat framför dig, obeskrivlig.

Det var ett sådant tillstånd, där all min uppmärksamhet riktas mot mig själv och det omedelbara runt omkring mig, som jag gick in i när Evertsbergsbackarna stod framför mig. Jag hade vid det här laget hunnit åka längre än jag någonsin tidigare gjort. Det gick inte att bara stå i spåren och njuta av den investerade energi som backarna nu delade ut. Klåparna var alldeles för många. Vasaloppet ska vara ett av de tuffaste loppen som går att åka på ett par längdskidor, så att vissa av dem jag nu såg tagit sig till start och därtill fortfarande låg framför mig var lite utav ett mysterium. Visst det är sant, även under den här vintern har jag ramlat några gånger, men under Vasaloppet gjorde jag det inte och under Vasaloppet störde andras vurpor mig mer än en gång. Du var tvungen att försöka se över och runt åkarna framför dig, för när som helst kunde någon ramla. Du behövde se bakåt för att se huruvida du vid behov kunde bromsa eller inte. Du höll noga vakt på spåren bredvid dig för att se om de skulle gå att byta till när olyckan var framme. Den fulla potentialen i min och min brors åkning gjorde sig gällande i dessa backar. Vi har inte tränat i en cirkel utanför en hockeyrink. Vi har inte åkt längdskidor på en platt sjö. En stor del av vår träning har skett på vår riksskidstadion i Falun. Spåren där går knappt att staka i för antingen bär de brant uppför eller så stupar de lika brant nedför, och ofta finner du skarpa kurvor där det går som snabbast. Svåra backar är vår hemmaplan.

Någon faller framför mig. Jag ser mig om åt höger, gör ett spårbyte, är på väg att glida ikapp någon, byter till ett spår än längre högerut. Är återigen på väg att komma ikapp någon. Ser att det finns en liten lucka i spåret närmast till vänster och att hunnit bli helt öppet i spåret längst till vänster. Utan att tänka kliver jag ur, seglar förbi mellan åkarna till vänster, kommer i spåret längst bort och kurar åter ihop mig för att minska vindmotståndet. Allt är över på nolltid, och snart börjar det om. De andra åkarna upphör att vara människor. De är koner du ska navigera dig förbi. Vad som skulle hända om jag kolliderar med en av dem vet jag inte. Det finns inte tid till att tänka på det. Det enda som existerar är att jag i maximal hastighet ska ta mig framåt. Varje kon jag skickligt navigerar förbi är en vinst. Tillfredsställelse. Jag navigerar förbi många. Stor tillfredsställlelse. Kroppens belöningssystem dundrar, jagar mig på att åka än snabbare.

Jag tog många risker, och jag hade tur att ta mig igenom dem utan att falla. På kvällen skulle minnena av dessa komma att jaga mig. Liggandes i sängen hade jag svårt att förstå att den vars ögon jag sett ur timmar tidigare hade varit jag. Vid så många tillfällen hade så lite varit behövligt för att både jag och flertalet andra skulle ha flugit åt fanders. På kvällen höjdes pulsen bara av att tänka på detta. Åkandes i backarna fanns det inte tid till sådant. I dessa backar existerade inte ens rädsla. Allt var reducerat till en lugnt beräknande uppmärksamhet. En lugnt beräknande uppmärksamhet är ett fantastiskt sinnestillstånd.

Resten av loppet minns jag lite som i dimma. Det finns klarare partier, men de är inte särskilt många. Jag tror mest att jag bara åkte. Som tidigare skrivet blev distanserna en nedräkning till nästa tillfälle då mamma, pappa och Linda skulle möta upp oss. Jag minns det mest som att vi blev servade av dem, försvann ut i ett töcken av stakande och sedan hade dem bredvid oss igen. Jag kan inte minnas att det var särskilt smärtsamt, varken fysiskt eller psykiskt. Jag bara åkte. Antagligen blev jag åter den där pulserande tvåcylindriga motorn. Min kropp blev en motor som förde sig själv framåt. Plötsligt, antagligen inte särskilt plötsligt men det var hur det kändes, säger Linda att vi har åkt otroligt bra och har möjlighet att komma in på under niotusende plats. Jag förstår inte riktigt varför det här är viktigt, utöver att det är viktigt. Vi är ute i spåren igen. Det är bara två mil kvar. Victor ligger framför mig och drar. Han har höjt till ytterligare en högre växel. Vi håller omkörningsspåret längst till vänster. När han kommer ikapp någon går han ut till höger, drar förbi och går tillbaka till vänsterspåret. En vecka tidigare var han sängliggandes. Nu spurtar han som under intervallträning. När vi har tränat tillsammans har jag flera gånger förundrats över hur han orkar. Ibland förstår jag det bara inte. På morgonen var jag orolig över att han kanske skulle behöva bryta. Nu, sju mil in, viner han fram som en jävla idiot. Min puls har gått upp och jag känner hur jag blir tröttare. Jag blir orolig över att vi kanske håller en för hög hastighet, det är trots allt fortfarande, sett till ett vanligt träningspass, ganska långt kvar. Med en mil kvar ropar jag till honom att ta sikte på mannen framför oss i svart, åka ikapp honom och sedan ligga bakom en stund så att vi får återhämta oss. Vi saktar in en aning och ligger kvar i den hastigheten tills vi ser en skylt som berättar att det bara är två kilometer kvar. Efter nästan nio mil är det ingenting. Vi accelererar igen och ger allt. Vi kommer in i Mora, in på upploppet. Jag ligger före och stakar. Jag kör fortfarande om de andra åkarna och ser mig själv likt eliten man ser på tv. Det går så jävla snabbt. Linda sa efteråt att vi såg jättegulliga ut. Det syntes att vi tog i, men det gick som i slow motion. Man hade i stilla takt kunnat jogga förbi oss. Men det var inte hur jag upplevde det. När jag i ljusets hastighet närmar mig mållinjen ser jag mig om. Victor är strax bakom. Jag väntar in honom och vi korsar mållinjen hand i hand.

Därefter är allt en härlig förvirring. Vi har tagit av oss skidorna och vandrar längs en fålla. Vi pratar med någon vi legat nära under slutet av loppet. En fjärde person kommenterar att den tredje personen nog borde ta av sig skidorna då vi befinner oss på grus. Vi möter upp med mamma, pappa och Linda. De tar våra skidor. Vi sitter på en buss. Vi hamnar i vad som ser ut att vara en stor lagerlokal. Där inne står hundratals nakna män. Wellpapp täcker golvet. Vi hittar en lucka. Lägger våra väskor där, klär av oss och går mot duscharna. Alla duschar har inte ens en vägg att vinkla sig mot. Somliga är bokstavligen bara en stråle från taket. Jag kunde inte bry mig mindre. Nakna män, överallt. Jag är en naken man, överallt. Stämningen är fantastisk. Ingen tävlar mot någon här. Vi har alla genomfört samma lopp. Vi har alla kommit in på ungefär samma tid. Vi är alla skitbra. Det knäcks öl och öppnas chipspåsar i mängder. Pappa ber senare om ursäkt för att han inte sa till oss att packa efter loppet-kittet. Vi har lämnat lagerhus-duscharna. Vi vill ha mat. Vi ser en stor skylt med en pil och en matsymbol på. Vi går ditåt. En hockey-arena har gjorts om till storkök och matsal. Vi får mat. Vi äter mat. Vi möter upp med de andra. Vi åker bil. Vi är i Falun. Jag ligger i sängen. Hela dagen spelas upp framför mina ögon.

Jag vill på nytt uppleva det här för första gången. Det här var för mycket och för bra för att inte göras om. Bara att pissa ut mot en vacker myr samtidigt som det i fem spår är en konstant ström av människor som passerar bakom ens rygg är en upplevelse som måste upplevas igen.

Jag och min bror har cyklat till Treriksröset och åkt Vasaloppet tillsammans. I maj ska vi springa Göteborgsvarvet ihop. Vad det blir därefter vet jag inte.