16-07-13 Midnattssolsvandring bland renar
Vägarna tar som tidigare beskrivet slut på den svenska sidan, bebyggelsen likaså. Vill man ta sig till Treriksröset utan att vandra över de svenska fjällen är utgångspunkten Kilpisjärvi, en finsk by med hundra fasta invånare, och en utstrålning som påminner om Åre, fast mindre och vildare.
Vi kommer in i byn, ser en skyltning som lovar mat och svänger in. Från en storväxt skäggig karl med ett ankare tatuerat på underarmen beställer vi mat och öl. Puben är tom, sånär som på en grupp dyngraka norska långtradarchaufförer. De identifierar oss som cyklister, berättar att de hatar sådana men blir ändå respektfulla när de får höra hur långt vi tagit oss. De ser ut att ha supit hårt i ganska många timmar. Det här är slutet av deras kväll. Klockan visar 18:30. Vi orkar inte nämnvärt bry oss om dem.
I förväg hade vi sett att det finns två campingar i byn. Den ena hade en professionellt framtagen lay out och en flashig hemsida. Den andra hade inte uppdaterat sin hemsida, som såg ut att vara från 90-talet, under de senaste fem åren. Utan ett uns av tvekan väljer vi den andra. Den ligger en halvmil utanför byn, dags att cykla vidare. Ett imponerande berg tonar upp sig. Toppen går inte att se då det är omslutet av moln. På sluttningen av dess fot ligger campingen. Den unga kvinnan i receptionen är väldigt trevlig, visar på en karta var man får tälta och önskar oss lycka till med att finna a good spot. Vi inser att vi på tidigare campingar varit bortskämda med plana ytor och kortklippt gräs där vi längs slutningen bland björkar försöker hitta något. Victor finner två perfekta platser ganska högt upp. Utsikten över Sveriges baksida är fantastisk. Vi blir kvar där i fyra nätter. Trötta från dagen och med sömnbrist från natten innan somnar vi snart och sover i bortåt tolv timmar.
Följande dag tar vi båten över till Treriksröset. Det känns lite som en turistfälla, kostar 250 kr för tur och retur. Vi hade kunnat gå istället, en sträcka på en mil, men fan, det kul att åka båt, och jag halvsprang istället nästan hela vägen dit någon dag senare. Det finns inte särskilt mycket att säga om Treriksröset. Vädret var en aning dimmigt, småregnigt och allmänt jävligt. Röset i sig är ett skitfult betongfundament som ser ut att stå pall för tusentals år framåt. Lite kul var det ändå att springa runt det i en cirkel och att ha varit i tre länder under loppet av några sekunder. Det var även roligt att pissa på Sveriges nordligaste del i ett buskage en bit bort, pubertalt kanske, och jag kom på mig själv med att samtidigt peka finger i diverse riktningar. Vi och de andra turisterna går tillbaka till båten. Kaptenen räknar oss en gång, två gånger, tre gånger, tittar på klockan, rycker på axlarna och sätter av. Det går som sagt att promenera tillbaka. På kvällen tittar vi, uppmuntrade av samma trevliga kvinna från receptionen, på en fotbollsmatch i storstugan. Stämningen var mysig. Somliga av de andra såg att ha tillbringat veckor, månader ensamma ute bland fjällen. Nu njöt de av öl och mat. En finne vi pratade med hade just kommit tillbaka från Tromsö. Han hade åkt dit för att arbeta, men efter en halvtimme i folkvimlet hade han fått nog och vänt tillbaka till busstationen.
Nästa dag har molnen skingrats. I solskenet strålar toppar vi tidigare inte kunnat urskilja. Vi är sugna på att springa upp för ett berg och far på cyklarna i riktning mot norska gränsen för att hitta en lämplig stig. Att promenera längs stigen som börjar i anslutning till campingen tänkte vi av någon outgrundlig anledning inte på. Kanske för att hon från receptionen rekommenderat oss en grusväg. Vid gränsen till Norge hittar vi på den. En bom ligger nedfälld, nycklarna sitter i låset, norrlandslåsning. Vi chansar, hoppas på att det är rätt och att den inte leder in på någons tomt. Utan packning känns cyklarna lätta som fjädrar, svävandes tar vi oss uppför de branta backarna bland björkbuskagen. Vägen blir smalare, grusunderlaget upphör och lagom som vi kommit upp i en fjälldal har grusvägen förvandlats till en upptrampad stig. Fjället i sydlig riktning, Saana, vilket även är fjället vid vars fot vår camping ligger vid fast åt en annan riktning, ser störst och brantast ut. Via en vid båge tar vi därför riktning ditåt.
Egentligen hade vi nog tänkt att ställa cyklarna i dalen och fortsätta till fots men nu blev det istället att vi börjar släpa dem när det blivit för brant för att kunna sitta till sadels. Uppåt uppåt tar vi oss, stigarna har vi vikt av ifrån långt nedan. Oftast går det bra att rulla cyklarna framför oss men i riktigt branta partier och över vattendrag får vi lyfta dem. Med tanke på att de är stabila packcyklar med smala däck och utan stötdämpare känns det lite korkat. De är konstruerade för landsvägar, inte för otrampad träng, men nu har det blivit en grej och skrattandes åt vår idioti kämpar vi vidare. Under en ravin, för brant för att ta sig uppför, når vi snö som juli till trots ännu inte har hunnit smälta undan. Instinktivt börjar vi omedelbart att krama ett par snöbollar, ger varandra ett par blickar men väljer istället att kasta dem utåt och ser på medan de faller och tar mark djupt där nere.
Vi går under ravinen, rundar den och kommer snart upp på platån. Här uppe, på kala stenhällar kan vi bitvis börja cykla igen medan vi fortsätter att ta höjd. Här uppe är det även ganska gott om turister, som istället för att traska vår otympliga väg valt att ta trappan som tydligen fanns. De ser storögt på oss där vi kommer från fel håll. Några skrattar, andra ser bara häpna ut. För att göra det än bättre packar jag upp några öl som vi skrålandes skålar när vi tycker att vi nått lämplig höjd. Vi låter scenen fortsätta en liten stund innan vi går åt varsitt håll för att i stilla ro njuta av utsikten över Finland, Norge och Sverige. Jag har med mig ett par hörlurar och drar på en violinkonsert som Bach knåpat ihop. Det känns väldigt passande då jag till just dessa stycken alltid visualiserar vyer likt de jag nu har framför mig. Det enda jag saknar är att kunna flyga ut över dem, för det gör jag alltid i dagdrömmandet. Jag är frestad att hoppa ut över ett krön som ser ut att slutta rakt i ett par hundra meter, men det skulle nog ha blivit ett snabbt platt fall och inte den utdragna viktlösa upplevelse jag hoppats på, så jag låter bli.
Efter att ha slappat där uppe i bortåt en timme börjar det bli dags att ta sig ned igen. Den nyss så rofyllda sinnesstämningen skulle nu komma att bytas till ett adrenalinpumpande energipåslag. Vi har ju cyklarna med oss och även fast de inte är lämpade för sånt här var gravitationens potential alldeles för frestande för att vi skulle kunna låta bli. De turister som först skrattat och sedan sett oss dricka öl ser nu uppriktigt oroliga ut. Jag förstår dem, för det här var en aning dödsbejakande, men jäklar vad roligt. De odämpade cyklarna skräller och slår, främre kasserpartiet slår i stenar och vid ett flertal tillfällen är jag på väg att flyga över styret. På något underligt sätt tar vi oss ändå ner helskinnade med cyklarna i behåll. Jag känner mig, och är, lika häftigt som en testosteronfylld tonåring, vilket är ett tillstånd som nog av och till är nyttigt att uppleva.
Vi cyklar förbi vår camping och vidare in till byn för att handla mat och öl. Längs vägen flinar vi lite åt en mötande ren som springer lite sick sack med en tutande karavan bakom sig. Seriöst, de är fan överallt här. Senare på kvällen kom det förbi ett gäng vid våra tält, en ställde sig och sket utanför min tältöppning, en annan snubblade över Victors stormlinor. Särskilt mycket mer hände inte denna dag. Vi lagade väldigt mycket mat, låg i tälten, käkade chips och drack öl. Nästa dag däremot, vår sista i Kilpisjärvi, bjöds det på äventyr fram till morgonen.
Under dagen hade vi sprungit runt på några andra fjäll, fast denna gång utan att kånka runt på cyklarna. Det är svårt att få nog av dem, fjällen alltså, det är även svårt att bedöma avstånd i denna miljö. När Victor vände tillbaka var jag sugen på mer och tog sikte på ett vattenfall som syntes i fjärran, vädret var ju så vackert och morgonen efter skulle vi vända söderut igen. Denna lilla extratur resulterade i att jag kom tillbaka bortåt tre timmar senare än min lillebror. Väl tillbaka hade jag lagom hunnit dricka ett par öl och ätit kvällsmat när jag får ett meddelande av hon från receptionen, Kaisa heter hon för övrigt. Kaisa tyckte att vi skulle komma och göra henne sällskap på en terass. Vi går dit, sitter där, dricker och pratar i några timmar, konstaterar att det är midnatt och att solen sidledes är på väg in bakom ett berg. Vi bestämmer oss för att ta oss upp till samma fjälldal som jag och min bror först kommit upp i med våra cyklar, för att där kunna fortsätta njuta av solen. Färdkost packas och vi beger oss ut i den soliga natten.
Dalen var vacker under dagen, men gör sig än bättre nu när solen ligger närmare horisonten och klär allting i ett rosa skimmer som sakta mörkas av i delen som ligger i skugga från berget. Vi står fortfarande som fastlåsta vid denna vy när vi på avstånd ser rörelse och ljudet av enstaka bjällror. Lockade söker vi oss upp på en höjd i dess riktning. Vad vi såg var renar. Jag har tidigare beskrivit dem som en aning löjeväckande där de förvirrade stör trafiken, snubblar på Victors tält och bajsar utanför mitt. Nu finns det ingenting Robert Gustavsson-aktigt över dem. Nu utgör de bland de mäktigaste av syner jag sett i hela mitt liv. Hjorden var gigantisk. Det rörde sig om tusentals stora djur i förflyttning. De kommer ner från fjället vi varit uppe på med våra cyklar, täcker hela dalen och fortsätter bortåt in vid sidan av nästa fjäll. De är så många som rör sig över ett så stort område att vi varken kan urskilja ledets början eller slut. Och ovanför hänger bland de vackraste av ljuskällor, midnattssolen, en solnedgång och soluppgång som varar i timmar.
Under en halvtimme betraktar vi skådespelet och gör vårt bästa för att fånga det på kort. Ständigt kan vi urskilja konturerna av nya renar som kommer över fjället. Tillslut bestämmer vi oss för att gå vidare, i en lucka vågar vi korsa deras väg. Vi fortsätter att vandra i ytterligare ett par timmar och går sedan i ett drömlikt tillstånd hemåt. Väl i tältet hinner jag lagom krypa ner i min sovsäck och trycka i öronpropparna när jag i marken känner dunsar. Jag kravlar mig upp och ser ut genom ventilen på tältets baksida. En meter bort står en ren med imponerande horn och ser tillbaka på mig. Bakom honom passerar ett tiotal andra. Han vänder sig om och lunkar vidare. Jag sjunker förnöjdsamt ner, sluter ögonen och somnar. Några timmar senare ringer väckarklockan. Dags att packa ihop och påbörja resan söderut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar