16-07-02 Illaluktande hamnade vi på Hulkoff Gården
Det är lördag idag. I tisdags var senast jag duschade. Då passade jag även på att byta kalsonger, till samma kalsonger jag fortfarande har på mig skrivandes dessa rader. Jag luktar nog en del, och jag känner hur huden har blivit en aning klibbig. En fet hinna bildar ett underställ som omsluter min kropp. Äckligt? Mysigt? Jag vet inte. Det är först när jag hamnar inomhus i civiliserade trakter som jag noterar det. Då påminns jag om hur jag föredrar att duscha en extra gång om jag efter jobbet ska gå ut på kvällen. I vardagen finner jag mig själv en aning frånstötande om huden inte är torr och väldoftande. Här och nu ser jag fettlagret som ett värmande och vattenavstötande extraplagg, samtidigt som jag funderar på hur långt jag kan låta det gå innan jag utvecklas till en sanitär olägenhet gentemot mig själv. Anledningen till att jag kommit att tänka på det är vår ovana att ibland stanna till på en pizzeria eller ett gatukök, men att denna landsvägslyx idag förvandlades till något helt annorlunda.
Vi hade brutit läger i Kalix och cyklade nordöst mot finska gränsen. På kartan hade vi sett att Karungi, ett samhälle som verkade stort nog för att ha en passande matmöjlighet, skulle komma efter strax över fem mil, och tänkte att det vore lämpligt för lunch. Om något sådant någon gång har funnits i Karungi, så finns det i vilket fall inte kvar. Haparanda verkar ha blivit den kommersiella knutpunkt som folk söker sig till, kanske efter att Ikea etablerade sig där. Tyvärr var det söderut och vi skulle åt motsatt håll. Några barn tipsade oss istället om Hulkoff, ett ställe med matservering knappt en och en halv mil norrut.
Det hade nu gått många timmar och en bunt mil sedan frukost. Vi var väldigt hungriga. Tanken på pizza eller hamburgare hade etsat sig fast. Med låga energidepåer och på grund av konfliktrisken undvikandes samtal fortsätter vi trampa norrut.
Vi svänger in på Hulkoffgården och ser av skyltningen att här även finns en affär. Huset ser ut att vara en ombyggd gammal lada, bland annat med tillbyggnaden av en inglasad veranda. Perfekt, tänker vi, en lanthandel med servering. Här gör det inget att vi luktar lite illa och är täckta av 120 cykelmils vägdamm. Vi parkerar cyklarna, går in och blir sedan ståendes, stumma. Inredningen är inte den man finner hos sjaskiga vägkrogar med möbler av plast och metall. Här möts vi av robusta trämöbler och stengolv med renskinnsfällar utlagda på. Tankarna går till en jaktstuga tillhörande en brittisk aristokrat. I entrén sitter garantier för hög standard från White Guide.
Hade vi inte varit trötta och hungriga så hade vi nog vänt om då vi upplevde våra uppenbarelser som opassande i denna miljö. Nu frågar vi istället om det finns möjlighet att här få i sig lite mat. Kocken, Curt Hulkoff själv, svarar att det går bra och att han har förberett laxsoppa som förrätt med kallskuret, brunsås och potatis till huvudrätt för gårdens gäster, varpå det föreslås att vi sätter oss på den i övrigt tomma verandan. Innan vi hunnit dit stärkts vårt mod en aning då vi i ett par fårskinnsfotöljer ser två äldre herrar som vi råkat ett par dagar tidigare. Vid åsynen av oss reser sig dessa, skiner upp, tar oss i hand och börjar berätta för övriga gäster om vårt äventyr. Victor dröjer sig kvar medan jag, smått skamsen över klädsel och odör, går ut och sätter mig.
Framför mig dukas vårt bord med vit duk och en imponerande mängd bestick. I ett fåfängt försök att inte framstå som en total vilde, och för dess kommande verkan, ber jag om vin till maten. Vi får vår förrätt, en ljuvlig laxsoppa som vi när förhoppningsvis ingen såg, häller i oss det sista av direkt ur skålarna. Nervositeten över att inte passa in börjar försvinna av energitilltaget och en oklanderlig service. En annan nervositet har nu börjat gry, vad skulle det här komma att kosta, och än viktigare, skulle portionerna räcka för att stilla våra magar? Häromdagen delade vi till lunch på ett kilo potatissallad, en hel grillad kyckling och en påse med färdig salladsmix. Det slukar en del energi att cykla tio mil per dag med 35-40 kilo packning.
Varmrätten kommer in, den smakar lika bra som förrätten, och transporteras lika snabbt ner till våra magar. Hulkoff noterar detta och frågar om vi inte vill ha mer. Den andra tallriken och fatet med knäckebröd från Huså inhaleras även det i rask takt. Här är värt att poängtera att portionerna inte på något sätt är små, det är bara vi som äter mycket. Den tredje tallriken kan vi stillsamt njuta av och har nu börjat känna oss tillfredsställda. Vid det här laget har vi mellan rätterna även hunnit bekanta oss med makarna Hulkoff, som inte bara visar sig vara skickliga i att bedriva sin verksamhet, utan därtill är väldigt vänliga och har flertalet underhållande historier att berätta.
När vi till sist lyckats fylla våra vargamagar kommer Curt oannonserat ut med ännu ett par tallrikar, säger att det här alltid följer något på maten och frågar om vi vill ha kaffe till efterrätten. Man kan riktigt se hur han njuter av att få ta hand om sina cykelburna gäster. Själva håller vi snudd på att bli religiösa av salighet över denna upplevelse så långt bortom våra förhoppningar. En punkt återstår dock, betalningen. Vi har inte sett några menyer, inte heller muntligt har det nämnts något pris för något av det vi fått in. Vi gör några gissningar och förbereder oss mentalt på att det får bli gröt-diet för en tid framöver. Efter att ha gått in och samtalat med personal och gäster en stund följer vi Pia Hulkoff för att göra upp om det ekonomiska. Hon ser mot oss, flinar lite, säger att de här ibland tar till Robin Hood-metoder och ber oss om en summa som knappt kan ha varit nog för en varsin portion av varmrätten, den där varmrätten som vi åt tre portioner var av. Mitt vokabulär har inte adjektiv för att beskriva den värme och tacksamhet vi känner. <3
#treriksröset #sverigeleden #mat #hulkoff #hulkoffgården #whiteguide
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar