16-07-08 Treriksröset. Dag 22. Reflektioner från världens ände

16-07-08 Reflektioner från världens ände

Falun är sitt världsarv till trots ingen världsmetropol. Under tonåren blev jag plågsamt medveten om detta, och fasten jag trivdes på hemmaplan så längtade jag, som så många tonåringar, bort. Allt roligt av betydelse verkade hända någon annanstans. Var visste jag inte riktigt, mer än att det låg söderut. Norrut fanns bara skog, fjäll, andra orter likt Falun, mindre byar och än jävligare väder. Fjällen intresserade mig bara på vintern när man kunde åka bräda, och skogar hade jag i Faluns omnejd lekt i tills jag storknat. Norrut fanns ingenting (utöver snötäckta fjäll) som väckte det minsta intresse i mig. Söderut, däremot, fanns händelsernas alla centrum. Riktigt vad det innebar visste jag inte, men det lockade och länge kom jag att söka mig i den riktningen.

Nu, efter att i åratal ha bott i flera av våra större svenska städer, och därtill ha hunnit spendera ett par år utomlands, så tycker jag nog ungefär likadant. Norrut så tunnas civilisationen ut, och så fortsätter det tills man når Ishavet, Svalbard, Nordpolen. Som tonåring förfasades jag över denna enorma ödslighet. Nu upplever jag den som harmonisk, ett område att ta sig till för att koppla av.

Vi står nära slutet av våra tramptag norrut, och framförallt sedan Kalix har känslan av att civilisationen tunnats ut varit påtaglig. Vi har följt Torneådalen uppåt, byarna har blivit mindre och färre, korsningarna likaså. När vi nådde Pajala, en tätort med knappt 2000 invånare, blev vi nästan blyga inför folkmängderna och var noga med att låsa cyklarna utanför Ica. Efter Pajala skulle det dröja lite mer än 18 mil till nästa tätort, Karesuando. Däremellan är det, om man bortser från Muodoslompolo med sina 61 invånare, ganska tomt.

Vi satte av från Pajala vid klockan tio på förmiddagen. De första timmarna var det relativt mycket trafik, säkert upp emot 40-50 fordon, men mot eftermiddagen trappades det av och vi kunde cykla i bredd och skratta åt hur flertalet av de renar vi mötte använde samma strategi som uppskrämda harar. De ser oss på långt avstånd, står kvar, stirrar och tänker kanske att vi ska vika av rakt in i den lågbevuxna skogen. Vi gör inte det, vi kommer närmare. När vi kommit obehagligt nära utbrister renarna i ett unisont Perkele!, gör helt om, springer i samma färdriktning som vi cyklar, stannar, tittar bakåt, märker att de inte lyckats skaka av sig sina förföljare och sätter fart igen. På cykel är det här väldigt underhållande, i bil kan jag tänka mig att det blir en aning tröttsamt i längden.

Vi hade planerat att stanna ett par nätter i Karesuando, sveriges nordligaste tätort, och dela upp sträckan dit från Pajala i två dagsetapper. Vädret denna första dag var fantastiskt, vindstilla och en temperatur lagom för att cykla med uppkavlade skjortärmar i. Dagen därpå skulle dödsregn med blixt och dunder dra in. Vi hade hållit ett behagligt tempo, kände oss pigga och fortsatte därför när dagen blev kväll och kvällen natt. Humöret var på topp, vi skrattade och konversationerna följde tätt inpå varandra. Under resan har vi sjungit en del från ett gemensamt favoritband, Euskefeurat. De sätter en stolthet i att vara från Norrland och sjunger gärna om hur långt bort ifrån allt de kommer, att man behöver köra till vägs ände, och sedan fortsätta till fots. Vi börjar nynna på en låt från dem men kommer snabbt av oss och börjar iställlet att skratta. Vi är bröder som under tre veckor har umgåtts dygnet runt. Det händer ganska ofta att vi samtidigt kommer att tänka på något. Den här gången var det åt hur långt söderut Euskefeurats hemort, Piteå, ligger. Faktiskt lika långt som från Falun ner till Göteborg.

Vi fortsätter trampa. En vind har börjat tillta, moln drar in från norr, från ishavet. Det kommande ovädret bildar en dramatisk scen över våra och några förvirrade renars huvuden. Vi är fan jävligt långt norrut, vid civilisationerns utkanter, och vi har tagit oss hit på cykel. Den här dagen cyklade vi över 13 mil, cirka 8 mil längre än någon av oss tidigare, före resan, har cyklat under en och samma dag. Dagen därpå trampade vi i intensiv isande motvind de sista milen, slog upp tälten på en mysig camping och begav oss ut i byn för att hitta något att äta. Alla ställen på den svenska sidan hade hunnit stänga, så vi fick ta oss över bron till Finland där det skulle finnas en kvällsöppen restaurang.

Redan vid åsynen av byggnaden börjar vi dra på smilbanden. Rantabaari är en bastant träbyggnad som tillhandahåller mat, livsmedel, bensin och under disken antagligen även vapen och hembränt. Vi parkerar våra cyklar. En grupp nord-finländska knegers, som sitter på uteserveringen, röker och dricker öl, tystnar och blänger på oss. Jag nickar vänligt i deras riktning, en av dem kommer av sig fullständigt och ser förvånat tillbaka. De andra låter sig inte rubbas, utan fortsätter att stirra medan de blossar på sina ciggaretter. Vi går in. Den unga kvinnan i kassan ser ut att hellre vilja slåss än att ta emot våra beställningar. Som tur var blev det inget slagsmål, för hon hade garanterat vunnit. Vi tar varsinn öl, sätter oss i väntan på maten och ser oss omkring. Samtliga i lokalen, sånär som på en ensam munter norsk gubbe som gång på gång misslyckas med att inleda konversationer, ser jävligt väderbitna och bistra ut. Jag och och min lillebror stormtrivs. Vi har under resans gång skämtat om att hitta ett sådant här ställe, ett ställe att ta sin tillflykt till om man i vredesmod på fyllan råkat haft ihjäl en mindre folksamling, eller bara råkar hata hela världen, ett ställe som skulle få Nick Cave att bubbla över av inspiration. Och nu sitter vi här, inte särskilt mordiska men väl väderbitna efter tre veckor på cykeln. Vi tiger, försöker se sammanbitna ut och stirrar på fotbollsmatchen som visas på teven, men på insidan myser vi något oerhört och önskar att våra två äldre syskon hade kunnat vara med, de hade älskat denna vildmarksbar vid världens ände.

Efter mat och öl cyklar vi tillbaka över bron, till vår camping på den svenska sidan. Här har gäster och värdfolk samlats i storstugan, ser på samma match, utbyter glada blickar och har en trevlig kväll tillsammans. Jag vill inte verka fördomsfull, men ibland överträffar verkligheten de mest provocerande av skämt. Imorgon ska vi cykla de sista elva milen upp till Kilpisjärvi, och sen är vi typ framme.

#treriksröset #sverigeleden #cycling #cykling #camping #karesuando #northernsweden #euskefeurat