16-07-10 Vi är framme. Jag vill fortsätta.
Vägarna i Sverige tar slut efter Karesuando. Vi behöver ta oss över till den finska sidan för att kunna fortsätta. Det finns en väg i Sverige som ligger längre norrut, men den är inte sammankopplad med det övriga nätet. Vi hamnade på E8:an. Den rundar sveriges nordliga gräns och fortsätter in i Norge mot Tromsö. På så sätt är det en speciell väg, då den förbinder städer över svindlande stora ödemarker. Och den används flitigt, sällan, om överhuvudtaget, har vi cyklat längs en så trafikerad sträcka under dessa veckor.
Vi skulle följa E8:an i elva mil. En stark och isande kall vind följde den åt motsatt håll. För att inte tappa farten behövde vi återkommande trampa på även i nedförsbackar. Himmelen var grådaskig och bjöd av och till, under den i övrigt svinkalla dagen, på ett svalkande regn. I relation till att vi därutöver gjorde en stigning på några hundra meter, så vågar jag påstå att det här nog var den fysiskt mest krävande etappen. Det mentala vädret, däremot, bjöd inom mig på strålande solsken. Den täta trafiken hade jag snart vant mig vid och kunde därefter ignorera. Istället uppmärksammade blicken hur vi äntligen kommit ur barrskogarna. Det var en fröjd att se hur vi nu var omringade av sumpmarker och låga vindpinade björkar. Stadigt närmade vi oss bergen i fjärran.
Efter fem mil började vi bli lite trötta, kände att det var dags för lunch och började hålla utkik efter en lämplig plats. Några matställen eller rastplatser fanns inte. Under alla dessa mil existerade bara, med undantag för någon jävligt ensam gård, vi, E8:an med dess trafik och vildmark. Vid ett par tillfällen stannade vi men fortsatte igen då antingen blåsten gjorde att vi hade behövt slå upp ett tält som vindskydd för fältköken, eller myggen i de områden som låg i lä bildade täta svarta moln. Vi har under resan blivit härdade, men det här kan bara beskrivas som löjligt.
Efter sex mil hittade vi en sommarstuga som enligt skyltningen var en camping med kaffe-servering. Vi klev av cyklarna och chansade. I mitt förra inlägg skrev jag om den negativa stereotypen av finnar. Nu fick vi möta den motsatta. Stugan vi kom in i gav ett trivsamt intryck med väggar fyllda av tavlor föreställandes samer och renar, och hantverk, förmodligen lokalt producerade, utplacerade här och var. Tanten därinne var lika dålig på engelska som på svenska, men väldigt vänlig. Hon sålde kaffe och kakor, men ingen mat. På en enstavig blandning av svenska och engelska förklarade hon, som svar på vår fråga, att det här är det enda stoppet, enda stoppet på en distans längre än Falun - Mora. Språkproblematiken till trots läste hon vår situation, förstod våra behov och bjöd in oss till att laga mat i köket avsett för camping-gästerna. Återigen, folk på landsbygden, fantastiska. Konsekvent har vi fått känna på det under resan, att ju längre bort vi varit från städer och tätorter, desto vänligare och mer tillmötesgående människorna vi träffat.
Vi lagar alltså mat i hennes kök, köper därefter en varsin kaffe och fortsätter. Under följande halva tilltar vind och uppförsbackar. Trots lunchen är vi väldigt trötta, delvis på grund av tidigare beskrivna faktorer, delvis då en högljud dansk familj under föregående natt sett till att vi inte fått mer än tre-fyra timmars sömn. Även trafiken bidrog nog en del, helt gick den inte att ignorera. Det krävdes lite uppmärksamhet för att hålla sig längst ut i vägrenen på den smala hundra-vägen. Inte fara i diket, inte bli överkörd. Samtalen blir sparsamma. Tigandes kämpar vi på var för sig.
Jag kom på mig själv med att upprepa ett mantra. Det var en blandning mellan en sångtext och biologiska förutsättningar. Texten från sången var “Det är då som det stora vemodet rullar in, och från havet blåser en isande gråkall vind”, den biologiska förutsättningen “Människan är världens uthålligaste landlevande djur.” Dessa rader snurrade runt runt i mitt huvud där jag med ishavsvinden piskande i ansiktet kämpade mig framåt med bilar som for förbi tätt intill min sida. Man skulle kunna tro att jag led, men det är fel. In i märgen genomborrades jag av ren och skär lycka. Jag vet inte om det är sant, att vi skulle vara det uthålligaste landlevande djuret, men när jag finner mig i situationer likt denna, där fysiken måste disciplineras av medvetandet för att kämpa på, då njuter jag. Jag mår så jäkla bra av att pressa mig själv mot utmatning. Det känns så naturligt.
Det var i detta smått sado-mashoistiska tillstånd som jag kom att tänka på att äventyret snart skulle vara över, att det här var de sista milen, att vi från Kilpisjärvi skulle ta en båt över sjön för att se det fula betong-treriksröset, och några dagar senare återvända till civilisationen, sova inomhus och ha tillgång till dusch, kylskåp och spis. Glädjen skiftade vid denna insikt över till sorg. Jag var på vippen att brista ut i tårar. Jag svor över de låga siffrorna på mitt bankkonto och att jag skrivit kontrakt på att undervisa i Uppsala. Jag ville bara fortsätta, in i Norge, in bland bergen, uppför bergen, bort, försvinna i vildmarken. I skrivande stund, ett dygn senare, känner jag ungefär likadant. Förutom det marginella utbudet av tjejer, så finns det ingenting som jag saknar här uppe. Visst, vänner och familj saknar jag väl alltid, men att vara borta från dem i månader i sträck är van vid. Kropp och sinne vill fortsätta, vill pressa gränser, vill lära sig mer om att bo i tält och ta sig fram på cykel, men jag har tvingats erkänna att det inte blir något mer nu som i nu. Jag har några dagar till här uppe, sen blir det arbete för en period, men sen jävlar..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar