Nedan skrevs egentligen som ett mail till en kompis, men jag märkte att det nog även kan fungera bra som inlägg i bloggen. Hade ändå tänkt att skriva ett i dag, men klockan blev mycket och jag blev trött. Uppdateringen om resan, eller snarare, beskrivningen av mitt mentala tillstånd i relation till resan, börjar i tredje stycket
"Hej!
Tack för feedback. Har skaffat mig ett till batteri nu, och denna gång kombinerat med solcellsladdare, så jag hoppas på att kunna skriva mer under den fortsatta turen än vad jag hittills har gjort. Batteribrist har varit ett problem.
Vet inte om du har sett det, men jag har slungat upp en blogg, emilsekoh.blogspot.någonting. Den skapades med anledning av resan, har blivit lite mediakåt av all uppmärksamhet, men jag tror att den på sikt ska bli bredare än så. Ska fundera lite på hur jag ska utveckla den. Är väldigt ny på sånt här. Jag antar att något slags tema är behövligt. Mitt får nog bli en blandning av friluftsliv, sociologi och vansinneshärj. Kanske skulle jag ha gjort den anonym. Skriv gärna om du har någon kommentar till struktur.
Jag ska läsa din senaste text, kanske ikväll, är nyfiken på den. Vi har efter ännu en tiomiladag slagit läger utanför Boliden. Ligger och chillar i tältet med utsikt över en sjö som belyses vackert av kvällssolen.
En intressant mental utveckling under resans gång är hur hjärnan liksom har gått ner i varv. Jag kan sätta mig på cykeln på morgonen och strax därefter få höra från min bror, som har en cykeldator, att vi har tagit oss sex mil och att det är dags för lunch. Vad som har hänt där emellan och vad jag har tänkt på vet jag inte riktigt. Nog har jag hunnit se en del träd och visst vet jag att vi har passerat några hus, men huruvida det rör sig om hundratals eller tusentals träd, och om det var en by eller 15 byar, det kan jag inte riktigt skilja på. Allt flyter samman. Likaså kan vi stå rådvilla om var vi slog läger föregående natt, återkommande behöver den ena i detalj börja beskriva platsen för att den andra ska minnas. Var hjärnan befinner sig är svårt att svara på. Jag dagdrömmer såklart en hel del, men i långa perioder zoomar jag nog bara ut och observerar frånvarande omgivningen. Den enda tanken är en medvetenhet av en känsla, ett rogivande välbehag, det är stundtals allt som existerar medan timmarna och mil på mil tillryggaläggs på vår färd norrut.
Lora, hon kanadensiskan jag bodde tillsammans med i Stockholm, sa en gång att bland de egenskaper hon värdesätter högst hos medmänniskor är anpassningsbarhet, att kunna anpassa sig efter situation och omgivning utan att göra avkall på sig själv. Jag vill nog hålla med henne, och samtidigt mena att det är en egenskap som ligger djupt rotad i människan. Se bara på hur vi med anpassningsbarhet i kombination med uppfinningsrikedom har kunnat bosätta oss över så gott som hela planeten, fundamentala skillnader i lokala ekosystem till trots.
Jag skulle tro att det är något sådant som efter två veckor på cykeln nu har hunnit hända med mig. Hjärna och kropp har på ett djupare plan accepterat att det här är vad som gäller för en tid framöver. De har insett att det inte är någon idé att längta efter civilisationens bekvämligheter eller att visa trötthetstecken, för den medvetna viljan kommer ändå att ignorera allt sådant. Det vore bara slöseri med energi. För mig, som en komplext sammansatt fysisk organism, är det bättre att komma till ro med situationen, och det verkar alla samverkande delar jag består av ha hunnit inse. Förutsättningarna är ju trots allt ganska optimala, då jag hela tiden rör på mig, får frisk luft, äter groteskt mycket mat och om kvällarna stimulerar hjärnan med en bok. Att jag har blivit bekant med min utrustning och fått rutiner kring tält och matlagning spelar såklart även det en viktig roll.
Helt försvunnen i ett lullande regnbågsland är jag ändå inte. Ibland griper hungern tag i mig så att jag är påväg att flyga av cykeln. Ibland är jag med stirrig blick påväg att drabbas av panik över mygg och getingar som vägrar att lämna en ifred. Ibland vill jag vråla Det räcker nu! till en himmel som spyr ur sig regn, och Håll käften! till en lillebror som vill prata när jag inte är på humör. Och att få dricka starköl, käka chips och kolla på en as-snygg as-dålig Hollywood-scifi-action invirad i en varm filt känns milt sagt jävligt lockande. Men i det stora hela trivs jag likt en kleptoman på en loppmarknad, och jag har hunnit börja planera för ett antal kommande äventyr av varierande art. Ett långsiktigt mål är att kunna vara ute i veckor med minimalt med utrustning.
Ser att mailet har spårat ur i både tid och text. Hade tänkt att skriva ett inlägg till bloggen i kväll, men det börjar bli lite sent. Tar och postar det här istället. Fast då borde jag trycka in några #-tags för delningseffektens skull. Funkar #-tags i bloggar? Har märkt att de i alla fall har en jävla effekt på Instagram.
Fridens liljor!"
#tretiksröset #sverigeleden #northface #cykla #trek #haglöfs #exped #carradice #swedishnature #northensweden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar