16-06-25 Treriksröset, nio dagar in
Innan jag utvecklar texten till att handla om det tänkta, vill jag varna för stundens tålamod, då jag i brist på tillgång till dator skriver detta på ett minimalt bluetooh-tangentbord med omkastade tangenter och telefonen som skärm. I korthet, omständigheterna är inte de bästa, och frustrationen har, efter ovan skrivna rader, redan börjat bubbla inom mig.
Det var nio dagar sedan vi med groteskt tungpackade cyklar rullade ut från föräldrahemmet i Järlinden. Bredvid grannhuset fick vi göra vårt första stopp. Jag hade placerat mina bakre väskor för långt fram, så att de vid varje tramptag tog i ben och fötter. Knappt hundra meter från föräldrahemmet förfärrades vi båda över cyklarnas tyngd, då det var med små marginaler vi klarade av den annars enkla kurvan upp till Slalomvägen. Ingen av oss hade tidigare cyklat längre än runt Runn, en sträcka på fem sex mil, nu hade vi redan första dagen planerat att slå detta rekord med råge, och detta på cyklar vi endast med svårigheter kunde navigera. Jag skrattade nervöst och kände modet sjunka förbi hälsenorna.
Vädret denna första dag var inledningsvis vackert. Vi vann kontroll över cyklarna, vi upplevde en oväntad benkraft, vi passerade vår sommarstuga och parodiserade en tidig scen från Sagan om Ringen. Vi var håriga små hobbitar som lämnat bekvämlighet och trygghet bakom, för att lockade av äventyret bege oss ut i det okända. Och precis som i alla sagans äventyr stod vi snart öga mot öga med illviliga krafter, vilka i vårt fall tog sig uttryck i ett helvetets skyfall som öppnade sig när vi befann oss på vad som skulle vara en genväg, men visade sig vara en tre mil lång grusväg helt utan bebyggelse och möjlighet att söka skydd.
Blöta likt tulpaner utsatta för en sadistisk blomvakt utrustad med vattenslang och en fetish för att dränka allt som dränkas kan, kom vi slutligen fram till en tjärn högt upp på en platå. Vi slog upp våra tält på en fiskebrygga, hängde upp de dyngsura kläderna i ett vindskydd och undrade vad i helsike vi hade gett oss in på. En enhörning kunde från sin regnbåge se vårt lidande, fylldes av kärleksfullt medlidande och bestämde sig för att sända hjälp. Denna första kvällnings dystra läger lystes upp av ett oväntat ljus. En bil svängde in, parkerade och två män, två höppes, Bill och Bull från varsin generation, stiger ur. Glada i hågen hälsar de på oss, ser att vi blötfryser, konstaterar att vi behöver en eld, tar fram en yxa och hugger till ved av de tjocka stockar vi inte kunnat annat än att karva på med våra moraknivar. Därefter bjuder de på hembakade bullar, trevligt sällskap och höjer vårt humör väsentligt innan de några timmar senare försvinner ut i natten. True story! Jag är skeptiskt till mycket, men till vänliga människor på landsbyggden sätter jag min fulla tillit, och till enhörningar. Enhörningar är bra och lever ascoola liv bland regnbågarna, vilket innebär att de alltid är nära när vädret är som värst. Kom ihåg det.
Allt det där skedde i gångna tider, över en vecka sedan. Vi är inte längre nybörjare bland cykelfararnas spandexbeklädda värld, utan… eller jo, vi är nybörjare. Dag tre tappar Victor kedjan och sådär som man brukar kunna göra försöker han förmå den till att hoppa tillbaka genom att växla upp och trampa till. Trixet fungerade inte som det var tänkt. Kedjan fastnade undertill, kom i kläm och några länkar blev en aning skeva, med föjlden att kedjan nu fått egen vilja till att själv kunna bestämma när det var dags att växla, vilket den tydligen tyckte att det var hela jävla tiden. Vi hade cyklat åtta mil den dagen och planerat att cykla ytterligare fem för att ta oss till Sundsvall, och där vila ut hos en vän under söndagen. Ingen av oss vet hur man ordnar en trasig kedja, en kunskap som ändå inte hade hjälpt, då vi inte hade (och fortfarande inte har) någon reservkedja med oss. I samband med detta kunde vi även konstatera att ingen av oss inför resan har försökt att lära sig ett smack om varken vardagligt underhåll eller reperation av cyklar. Inte heller hade vi någon extra cykelslang, något vi nu har införskaffat men under några dagar hann vi vara påtagligt nervösa över detta faktum där vi cyklade fram på ödsliga grusvägar.
Tillbaka till stunden för kedjeincidenten. Jag föreslår att vi på plats istället slår läger för natten. En sällsamt beslutsam min tar makten över Victors ansikte, med allvarlig röst förkunnar han att expeditionen fortsätter som planerat. När det strax därpå visar sig att asfalten de sista fem milen på grund av vägarbete är uppsliten, förändras Victors ansiktsuttryck sakteligen men säkert till något högrött explosivt. Jag var väldigt frestad att se ifall en tändsticka skulle få honom att antända, men valde att avstå då han är både större och starkare än mig.
Att ta oss fram till Sundsvall visade sig ändå vara mödan värt. Anton Alfredsson hämtade upp oss med bil och masserade, i sitt föräldrahem beläget några mil utanför staden, varsamt våra slitna kroppar med jaccuzi, badtunna, alkohol, obskyra skämt och mat. Efter två nätter med helpension i denna privata spa-anläggning var vi redo att cykla vidare. Denna dagstur blev en kortare, knappt sex mil, till Viksjö, där Anton råkar ha en barndomsvän som äger byns enda restaurang, mack och matbutik. Äventyret kunde för ett dygn fortsätta att vara ett behagligt nöje.
I skrivande stund sitter vi i vår storebrors lägenhet i Umeå. För att vi skulle kunna fira midsommar tillsammans körde han 13 mil, enkel väg, och hämtade upp oss i Lycksele. I morgon tar vi bussen tillbaka, för att därifrån fortsätta trampa norrut. Våra cyklar kunde vi ställa in på ett lager tillhörande OKQ8. Blotta tanken på denna möjlighet fick vi från en gubbe vi mötte längs vägen, eller rättare sagt, en gubbe som när han fick syn på oss tvärnitade, studdsade ut och bland annat sa att folk här uppe aldrig är omöjliga. Vi har mött och fått glada tillrop från en otalig mängd okända människor, vanligen med en ålder närmare våra fötäldrars än vår egen.
Som avslutning på denna första längs vägen skrivna text vore antagligen några mer övergripande upplevelser och lärdomar på sin plats. Vad som skulle kunna ha varit en cykelsemester har snarare liknat ett långt träningspass. På grund av arbeten som börjar i juli och en allmänt dålig planering har vi i perioder stirrat oss blinda på cykeldatorn och pressat mil efter mil, på bekostnad av sevärdheter längs vägen och kroppar som hade kunnat behöva en aning mera vila. Gällande detta har vi nu tänkt om, och Victor har planerat en resrutt som både ger mer tid för att njuta och dagsetapper som är mindre krävande. Det verkar som om vi tidigare har överdrivit tidbristen. Att vi inte stannat till och njutit i den utsträckning som vi önskat beror också på att vi större delen av tiden har haft ett riktigt jävla pissväder. Det och att vi gång på gång har varit ouppmärksamma, cyklat fel och hamnat på grusvägar högt uppe i okända bergspass.
Personligen har jag lärt mig något jag redan kan, att dagdrömma, och hur härligt enkelt det är att göra medan kroppen är syselsatt med något ändlöst repetativt. Muskler och leder kan värka efter timmar av svett, men det är liksom ingenting som angår mig. Lite då och då behöver jag tillsätta vatten och mat, och om smärtan verkar vara på väg att nå en skadlig nivå behöver jag se till att kroppen vilar lite, eller kan kanske behöva att justera utrustningen en aning. Det är som att kroppen är ett stort maskineri, en robot, och att medvetandets relation till detta är likt den jag som maskinoperatör i fabriken har till produktionen. I mitt lilla kontrollrum uppe i huvudet kan jag luta mig tillbaka, filosofera, ta en power napp eller på insidan av ögonens näthinna projicera en film. Att maskineriet får arbeta, gnisslar och gnäller en aning är ingenting som bekymrar mig, så länge det fortsätter att snurra, och om en hotande situation är på väg att uppstå börjar diverse larm tjuta vilket väcker mig från mitt meditativa tillstånd. Flämtande och pustande likt Herman Hedning tvingas hjärnkontoret att agera.
Dagdrömmeri är något av en favoritsysselsättning. I vardagen kan jag uppleva att folk ser på det som ett tecken på lättja, ett dåligt karaktärsdrag. Cyklandes till treriksröset får jag istället beröm för att jag orkar härda ut, fasten jag i själva verket bara myser i mitt trivsamma hjärnkontor. Man skulle ha haft sig en sponsor så att man kunde göra sådant här på heltid.
@the_comfortable_adventures
@emilsekoh
#treriksröset #trettiårskris #cykla #cycling #outdoor #camping
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar