Jag sa upp mig strax före jul. Tillägnade en månad åt friluftsliv i snölandskap, innan jag lämnade landet för att arbeta som night manager i Kambodja, vilket visserligen inte var planerat, men det var så det blev. Kom hem därifrån någon vecka in i maj, och har sedan dess just inte gjort någonting alls. Har blivit lite bättre på gitarr, läst några böcker, promenerat i skogen och sånt, men egentligen inte gjort någonting värt att berätta, inte heller någonting som berikat mitt dystra bankkonto. Maj har varit fantastisk. Det borde oftare vara arbetsfria och resefria maj-månader, sisådär åtta gånger om året.
I morgon ska jag resa mig från sofflocket. Jag ska inte arbeta, för än har jag pengar nog till att hålla mig undan ytterligare ett tag. Jag ska cykla, jag ska cykla skitlångt, hela vägen upp till treriksröset, är det tänkt. Min lillebror Victor har velat göra det i flera år. Tidigare i våras började han prata om det igen och lyckades fånga mig i rätt ögonblick, där jag en aning bakfull satt och sippade kaffe på ett fik i Vietnam. Jag lovade, och nu är det aningen för sent att dra sig ur. Något liknande hände med min storebror David för åtta nio år sedan. Den gången hamnade jag långt ut på den mongoliska stäppen mitt i smällkalla vintern. Oavsett vad har jag framför mig lär jag åtminstonde inte frysa lika mycket som i Mongoliet.
För några dagar sedan tittade jag på kartan han har köpt. Sverigeleden, som vi följer, tar oss 162 mil norrut. Därefter är det ytterligare en sträcka på obekant många mil till treriksröset, och för att ta oss hem behöver vi, när målet väl är nått, ta oss cirka 30 mil söderut till Gällivare, varifrån vi tar tåget hem. Totalt innebär det att vi ska trampa på i cirka 200 mil, uppdelat på dagsetapper på 8 till 10 mil. Jag har aldrig motionerat cykling, om än det varit en del av min vardag. Vid ett par tillfällen, kanske 17 år sedan senast, har jag cyklat ett familjelopp runt en sjö här i Falun, en distans på 5,7 mil. Relationen till mitt arsle kommer att nå nya dimensioner, ibland vädjandes till som en gud, ibland förbannandes som en demon. Jag tycker om min stjärt, det ska bli intressant att se åt vilket håll relationen utvecklas.
Den totala cykelsträckan på skitmånga mil till trots, så är det faktiskt inte vad som nu, kvällen innan, skrämmer mig mest. Det där är ju bara den planerade rutten, och jag har aldrig haft något problem med att lämna projekt innan de ens har fått en chans att gå i hamn. Faktiskt är det snarare en regel än ett undantag, att jag lämnar skeppet lagom som stormen skymtas i horisonten, fast då för att kapa något annat skepp, gärna ett mindre flyt-dugligt som jag råkar kastas in i en annan storm med. Skeppsbruten kravlar jag mig i land på en okänd ö, konstaterar att det finns gott om färsk frukt och dricksvatten, myser ner på stranden, hittar några vänner och tänker att det här var inte så illa ändå.
Vad som skrämmer mig mer än den jobbigt långa distansen och den kommande mer djupgående relationen till min nederända, är avsaknad av eluttag i tältet. Ja, jag vet, det låter fånigt både när man skriver och läser det sådär, men icke desto mindre är det en absolut sanning; i tältet finns inga eluttag, och utan eluttag kan jag inte ladda mina högteknologiska prylar, vilket är prylar jag tycker väldigt mycket om, och tillbringar en signifikant del av min vardag med. Visst, jag ska cykla, uppenbarligen alldeles för länge varenda dag, men ibland måste jag också uppdatera Instagram, kolla på filmer (ska jag verkligen ha med mig datorn?), och, och typ hålla mig à jour med dagstidningarnas (ansiktsbokens) nyhetsflöden. Vad ska jag annars göra när vi inte cyklar? Bygga korthus av barr? Friluftsliv är kul, men jag har inget intresse av att gräva fram bortglömda lekar, det finns en anledning till att ingen leker dem längre.
De med rätta bortglömda lekarna var ett sidospår. Tillbaka till tältandet. Det är ganska fascinerande när man tänker på det, att under en månads tid kommer jag och min lillebror inte att väggar runt omkring oss när vi sover. Vi har ett varsitt litet bärbart hus som vi mot kvällen packar upp på ett lämpligt ställe, och på morgonen packar ihop igen och lägger på våra cyklar för att sedan relativt godtyckligt strutta vidare längs småvägarna. Det innebär någonslags frihet tror jag. Frihet från en fast address, frihet till en rörlig address. Fria från avlopp, fria till att skita i skogen. Fria till att manuellt släpa vår packning uppför till synes oändligt långa branta backar medan regnet öser ner. Fria till att ryka ihop över minsta småsak då vi inte haft annat umgänge än varandra under några veckors tid. Fria till att drömma om ett varmt hus med ett kylskåp fullt av mat. Fria till att hälla metanol i maten och slänga sig ut för en klippa, i hopp om att få sitt sista hopp illustrerat av Jan Stenmark. “Är man fri, så är man fri, och inget mer med det. Frihet kostar dig allt du har min vän.”
Nej, nu har texten börjat bli lite väl tramsig. Uppenbarligen har jag inte särskilt mycket att skriva om det kommande, kanske för att jag inte har någon aning om vad jag beger mig in på. Hade jag haft det skulle jag eventuellt inte ha åkt iväg. Okunskap är bra, den naive med äventyrslystnad får uppleva mycket, bland annat särskilt höga avgifter från försäkringsbolagen. Angående okunskap konstaterade jag och min lillebror härom veckan att vi har ägnat mer tid till att diskutera vårt gemensamma instagram-konto (the_comfortable_adventurers) än vi har lagt på att kika på resrutten och lämpliga övernattningsplatser. Det var eventuella teman gällande fotonas filter, färgsättning, vinklar och #-tags som stod på tapeten. Jag kan inte minnas att vi bestämde oss för någonting särskilt. Vi är barn av vår tid. Hoppas att Telias nät är lika bra som de lovar, och att vi kan finna caféer där vi kan dricka billigt kaffe medan våra prylar laddas.
@the_comfortable_adventures
@emilsekoh
#treriksröset #cykling #hipster #adventure #ihavenoideawhatimdoing #janstenmark
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar