17-08-07 Att vandra 1.0. Helags

17-08-07 Helags

Att ensam och oerfaren på kvällen vandra 15 kilometer i oledad träng över pass i Sveriges högsta berg söder om polcirkeln - vad skulle kunna gå fel?

Innan någon annan hinner före; ja, jag är en idiot, som ibland tänjer på lyckans gränser. Jag vet det, och nu var det sagt. Samtidigt finns det en tjusning i att ha försatt sig i en situation man inte vet om man tar sig ur helskinnad, att få känna sig utsatt och sätta kropp och psyke på prov. Hur mycket klarar jag? Var går gränsen? Och sedan efter, ett efteråt som det än så länge alltid har funnits, gå igenom händelserna och försöka värdera vad som hanterades på ett bra sätt och vad som nog bara var tur, och likaså, ställa sig frågan om hur farligt det egentligen var.

Jag vaknade med kyla utanför sovsäcken. Morgonbehoven behövde utföras, men sovsäcken var varm, i tältet kallt, och utanför härskade vind och regn. Det var dag nio på resan och vädret bjöd in till att ta en efterlängtad vilodag. Jag hade försökt tidigare, utan att kunna hålla mig ifrån vandring och löppass, men nu var det dags. Vädret var piss och kroppen trött. En tävling uppstod mellan bekvämlighet och blåsa - vem kan hålla sig längst? Blåsan vann, en nerkissad sovsäck vore dumt på alldeles för många nivåer. Jag hade sovit i elva timmar och kröp efter en blixtvisit utanför tältet ner i sovsäcken igen. Där blev jag kvar och styrde frukost likt den sängliggande kungen. Mot eftermiddagen började jag ändå bli rastlös. Lägret var slaget bara tio minuters promenad från Helags fjällstation. Lika gärna som att fördriva timmar i tältet, kunde jag fördriva timmar där.

Fjällstationen var värme, el-uttag, mat, dryck och stillsamma människor. Jag slog mig ner vid ett eget bord och blickade ut mot Helags glaciär som ibland syntes mellan molnen, och tänkte, att där uppe skulle jag verkligen inte vilja vara i det här vädret. Jag skulle bara frysa, bli blöt och ändå inte se någonting. Samtalandes med en annan vandrare som nyss kommit ner från en topptur fick jag vad jag nyss hade tänkt bekräftat. Bättre att sitta här, mysa och vänta ut ovädret. Jag är ute i en månad, så tid har jag gott om.

Priserna på fjällstationen var, trots helikoptertransport (närmaste bilväg är några timmars vandring bort), ungefär desamma som utanför fjällmassiven, så det blev att jag åt en sen lunch inne i stugvärmen. Till den läste jag en bok jag plockat från en hylla, och det var dumt. Den var sprängfylld av vandringstips. Jag slog upp sidorna för Helags och inspirerad av boken med mat i magen där inne i stugvärmen glömde jag bort det där med vilodag. Energin inom mig började locka när jag läste om en tur som går runt Helags. Den var visserligen på 15 km och i oledad träng, men sånär som på ett högre bergspass skulle den mestadels gå på omkring 1200-1300 m.ö.h.. Fjällstationen vilar på 1043, så det är bara en höjdskillnad på 200-300 meter. Inte heller är 15 km särskilt långt, jag springer längre än så flera gånger i veckan. Visst, nu skulle jag inte springa, utan vandra, men det skulle ske med lätt packning och kängorna sitter hur skönt som helst. En varnande röst inom mig påtalade att jag letade argument för att göra något jag nog förstod att jag inte borde göra. Jag tystade rösten med att titta på klockan, för att se huruvida jag skulle hinna runt innan skymningen. Ett snabbt överslag med mycket gissande sa mig att jag skulle ha 1,5 timme till godo. Ha! Då hinner jag till och med ta en picknick i regnet!

16,55 lämnade jag tältet. 17,05 lämnade jag tältet på nytt efter att ha fått gå tillbaka och hämta ett dryckeskärl. Ivrig över att få komma iväg var jag på väg att strunta i det, bäckar finns ju överallt, men denna gång vann förnuftet. De första två kilometrarna gick längs en väletablerad stig. När stigen nått fram till korsningen av ett renstängsel och en skoterled skulle jag vika av 45 grader från hörnet och sedan skråa längs Helags sydsida. När jag springer är två kilometer knappt halvvägs in i uppvärmningen, och jag har fortfarande svårt att tänka om till hur mycket längre tid det tar att färdas gående, vilket den här lilla sträckan gav prov på.

Jag var framme vid korsningen och skulle till att vika av, när en dimbank drar in. Jag tar några trevande steg, vänder mig om och noterar att jag med blicken varken kan följa renstängsel eller ledstolpar särskilt långt innan de försvinner in i det vita täcket. Samma röst som försökt varna mig nere i fjällstationen gör sig hörd igen. Denna gång påminner den mig om att jag, som ung ensam vältränad man med ett fåtal erfarenheter vars betydelse jag antagligen överskattar, tillhör en högriskgrupp. Nu har jag ändå fått en liten promenad. Det vettiga vore att gå tillbaka och istället göra turen i bättre väder och tidigare på dagen. Jag tänker på detta medan jag långsamt går djupare in i dimman. För en stund håller förnuftet på att segra, men bara fram till dess att den flammande energin drar till sitt starkaste argument - Men jag är inte vettig, för den vettige finner inga äventyr! Kommentaren får mig att skratta till, och med löftet om att noga se var jag sätter fötterna och inte avvika från kursen, fortsätter jag gladlynt skråandes längs bergväggen.

Dimman kom och dimman gick. När den var där höll sig vinden ofta lugnare, och regnet övergick till ett droppande. När den försvann öppnade sig storslagna vyer, mil av vildmark. Med 200 meters höjdskillnad bredde Västra Helagssjön ut sig långt där nere i dalen, och framför mig kunde jag så småningom börja skönja den mäktiga Predikstolen med en topp på 1682 m.ö.h.m, en topp som molnen dock under hela denna tur aldrig ville låta frigöra. Bäckar korsades och på några enstaka ställen även snötäcken, under mig, över mig. Längs vissa partier behövde jag balansera på och nästan klättra över stora stenblock som förpassade från högre höjder en gång vräkts ner längs slutningen.

Till sist öppnar sig dalen mellan Predikstolen och Helags som bred till en början smalnar av där den sträcker sig uppåt och bildar ett bergspass. Det är med vidöppna jag där vinner höjdmetrar. Dalgången är likt en tratt öppen åt söder, varifrån vinden och molnen strömmar. Jag ser hur det vita vid öppningen kan sträcka ut sig som i en dubbelsäng och ligga brett, för att sedan ilsket pressas samman av obevekliga bergväggar där den packas samman längre in. Det var sannerligen en storslagen syn som jag hade kunnat gå miste om vid bättre väder, och högt där uppe, där kampen mellan sten, vind och fukt stod som hårdast, där skulle lilla jag passera till fots. Varm var jag av att ha vandrat i bortåt en och en halv timme, och sånär som för händerna  höll regnkläderna mig torr. Att få kasta mig in i kampen mellan klippor och väder lockade som en efterlängtad utmaning. Sikten var nu god och jag ökade på fotnedslagens intervall.

Allteftersom jag kom högre tilltog vinden och ryggsäckens regnskydd drog, slet och slog som ett smatterband. Jag hade kommit högt och kunde långt där bort se vad som antagligen var renstängslet som går över passets krön. Dessa renstängsel på fjället får mig alltid att tänka på att jag faktiskt är ute och vandrar i gigantiska hagar, verkligen jättestora hagar. Mellan molnen skymtade även en skugga vars konturer avslöjade att det kunde vara en stuga. Vid åsynen av denna uppmärksammade jag en trötthet i mig och insåg att jag i vanlig ordning alldeles glömt bort att ta rast. Inte heller hade jag ätit något på stående fot, utan hållit mig till snus och vatten medan jag klampat på. Här var vinden alldeles för stark för att trivsamt kunna göra sådant, på en god stund hade jag inte ens tordats ta fram kartan, av rädsla för att den skulle flyga bort, men där uppe på krönet skymtade en stuga. Att komma att få vila där skulle vara välbehövligt. Medan jag närmade mig kom jag att tänka, att det kanske sitter ett par där inne som har en romantisk middag, och att de i denna tid i detta väder har sökt sig just hit för att få vara ifred, och så kommer jag och klampar in. Om det är så får jag göra en kort rast, för en rast behöver jag, och inte kan de neka en ensam vandrare en stunds vila på kvällen i det här vädret när vi är timmar ifrån grannen? Men tänk om de har sex!? Då får jag ändå skjuta på rasten, för tänk förberedelserna med planering, gå hit, middag och förspel och så dyker någon jäkla fåne upp i dörren alldeles som båda börjat nå klimax. Nej, det vill jag verkligen inte störa! Men paret i stugan hade inte sex, inte heller stod det någon romantisk middag dukad på bordet. I stugan fanns det inget par. Stugan existerade inte heller för den delen. Stuglös och ensam stod jag högst upp i passets oväder och tittade slött på en klippa ett tag, innan jag fortsatte ner i dalen på andra sidan.

Om vi bortser från själva förutsättningarna för den här turen, och att jag glömt av att fylla på med energi, så är vi nu komna till första tillfället för när det gick fel.

Dalen jag kommer ut till omringas av höga branta bergsluttningar. Endast en sida är öppen ner till lägre mark, vilket är åt motsatt håll, sett varifrån jag står. För att fortsätta min rundvandring måste jag alltså korsa dalen och ta mig runt bergskammen till höger. Jag blir modfälld av vyn. Det är långt dit. Jag måste alltså ha gått mycket långsammare än jag trott. Ingen tid att förlora. Med molnen vräkandes fram över krönet bakom min rygg sätter jag av nedåt. Det är skönt att komma ur passet, ha nedförsbacke till ben som börjat bli trötta och lä till en kropp som börjat kylas ner av vinden. Jag går djupare ner i dalen, korsar en forsande bäck och går än längre. Var fan är tjärnen! Den stod nedskriven i boken, och hade sett ganska stor ut på kartan. Äsch, jag ser den säkert från nästa krön. Jag hinner passera ytterligare några krön innan jag konsulterar med kartan. När jag så slutligen gör, är min första tanke att den inte stämmer, för den fysiska omgivningen runt omkring mig ser annorlunda ut. Jag följer hur jag har gått, förstår att jag på kartan har kollat på fel dal, och det svindlar till när insikten landar. Passet jag med möda och slit just passerat, var inte passet som jag i förväg hade sett på kartan. Passet jag kämpat mig igenom och fått mig att drömma om en värmande stuga såg på kartan ut som en lätt sluttande dalgång. Jag vänder mig om, och ser på vad jag tidigare har tagit för att vara en bergvägg man skulle behöva klätterutrustning för att ta sig över. Det är stort och brant, i boken stod att det skulle vara brant, det förra var tydligen inte brant. Den där varnande rösten gör sig hörd igen. Det här känns inte tryggt.

Jag ser på klockan, tio över åtta, tre timmar har gått sedan jag lämnade tältet. Tre och en halv timme var vad jag hade beräknat hela turen att ta. Solen går ner om två timmar. Jag ser på kartan igen. Framåt har jag mil av vildmark, genomkorsad av en skoterled som antagligen inte är särskilt trafikerad den här tiden på dygnet, den här årstiden. Det finns ett par renvaktarstugor ungefär fem kilometer åt varsitt håll, men vågar jag chansa på att en sådan skulle vara upplåst? Att ta mig över det, i delvis täckt av moln, och faktiskt skrämmande passet, tycks vara min närmaste väg hem. Nu tar jag min första rast. Jag ställer av mig väskan, tar fram en halv chokladkaka, äter två bitar utan att sätta mig, lägger resten lättåtkomligt i en bröstficka, drar på mig ryggsäcken igen och låter adrenalinet föra mig uppåt.

Småsvärandes över min obotliga förmåga att försätta mig i jobbiga situationer härjar jag på en liten stund. Det går brant uppför över väldiga stenblock hala av regnet. När jag stannar till och ser mig bakåt förvånas jag över hur högt jag kommit. Jag ser på klockan, 20 minuter har gått. De kändes som fem. Jag tillför kroppen energin av ytterligare två chokladbitar och fortsätter. När klockan nästan hunnit bli nio börjar de planas ut och jag förstår att den värsta stigningen är över. Adrenalinpåslaget har fyllt sin uppgift, jag slappnar av och gör några misslyckade försök till att fånga bragden på bild. 

Snart når jag krönet, vars andra sida jag bara ska ner för, nå lägre höjd, runda en bergskam och sedan vara hemma. Klockan är nu strax efter nio, så den sista biten kanske jag till och med få göra till en vacker solnedgång. Jag ser redan mig själv nå tältet till en rodnande himmel. Sedan ser jag något annat, snö, från bergssida till bergssida.

Utöver all idioti jag redan tidigare har förstått att jag har utsatt mig för, så förstår jag nu att jag kommer att få ta konsekvenserna av det som förhoppningsvis kommer att vara den värsta. Passet går inte att passera utan att kliva ut på vad som ser ut att vara riskfylld snö. När jag under eftermiddagen satt där på den varma fjällstationen med mat i magen, hade jag då inte kunnat fråga i receptionen om det där passet på 1500 - 1600 m.ö.h., som ligger strax bredvid en glaciär, är öppet. Det är ju trots att ganska mycket snö lite varstans i bergen. Jaha, det är stängt. Då ska jag alltså inte ensam stå där uppe på dess baksida när solen närmar sig horisonten och alla levande väsen gör sig redo för natten. Vinden piskar kläder och ryggsäck. Allt är fuktigt att regn och svett. Åt öster hade det börjat mörkna.

Det är fascinerande det där med solen, hur lätt allting är när den är framme, och svårt allting blir när den försvinner, hur mycket den har kunnat betyda fastän den varit dold bakom moln, hur beroende man är av den när inga bekvämligheter finns till hands, när tält och sovsäck är lyx man drömmer sig till.

Jag tog några steg hit, jag tog några steg dit. Blicken flackade, kunde inte fokusera på något. Den pendlade så, mellan snö, bergssida, snö, nästa bergssida, bakåt, varifrån jag kommit, mil av vildmark. Yrsel kom över mig och jag blev tvungen att sitta ner, rädd för att tappa balansen. Att det var första gången jag satt mig ner sedan jag lämnat tältet, var jag inte medveten om, medvetandet gick istället över till att påminna om att jag inte mött någon, eller ens på avstånd, sett en enda människa på den här turen. Marken var blöt, stenarna var blöta, jag tänkte på hur ett enda felsteg, var som helst, skulle kunna få mig att ramla ut för en höjd eller krossa knät mot en sten så att benet blir obrukligt. Energin rann ur mig. Telefonen hade täckning och jag kände ett begär till att ringa mamma. När jag är aldrig så liten och ömklig glömmer jag bort ålder och erfarenheter, då blir jag till ett barn som vill höra mammas röst, som lugnt och med tillförsikt uttalar den där förgyllda frasen, att allt snart blir bra igen.

Jag tar upp telefonen och känner hur tårarna är på väg, men ser sedan konsekvenser av samtalet, hur jag bryter ihop fullständigt, tappar all handlingskraft, att fjällräddningen skulle behöva hämta mig och att det, då det enbart är min egna idioti som har försatt mig här, skulle vara en skam omöjligt att komma över. Jag tänker även att mamma, som är i 60-årsåldern och senast häromåret gjorde Jämtlandstriangeln vintertid tillsammans med pappa, innan hon ringer efter fjällräddningen nog skulle fråga om jag inte har en pannlampa med mig, vilket jag ju har, och vidare om jag inte har bröd eller något att stoppa i magen, vilket jag ju också har, och om jag då inte, lugnt och försiktigt, skulle kunna ta samma väg tillbaka som har fört mig dit. Jag hade sett det som ett omöjligt alternativ, men när jag nu i mitt inre hör mammas röst föreslå att gå tillbaka, så inser jag att det är det enda rimliga att göra. Det är mindre än en timme till solnedgången, om jag inte ödslar tid med att böla i telefonen, och dessutom skrämmer upp mina föräldrar, kommer jag att hinna ganska långt innan mörkret breder ut sig.

Jag lyckas omvandla nedsligheten till ilska, känner hur det ger energi, och tänker, för att elda på, att vad är det för jävla barnsligheter att vilja ringa mamma så fort det blir lite svårt. Väx upp för fan! Jag tittar upp mot bergen och muttrar, ska jag dö i förtid så kan jag lika gärna göra det här, varpå jag sätter mig igen på en sten, tar upp brödet och trycker in några torra bitar i munnen. Mölandes brödbitar tar jag ett kort på mig, får perspektiv och börjar skratta. Det är bara att gå ner igen.

För att inte förlora höjdmetrar jobbiga att ta igen skråar jag ganska högt upp på bergssidan. Det är stenigt och går långsamt då jag använder händerna ganska mycket för att minska risken för fall och benbrott. Här och var sätter jag någon mindre sten i rullning utför och nedåt. Kala blöta klipphällar med en sluttning för stark för att gå över blir fler och fler. Den där rösten som varnar mig för idioti är inte längre mild och ängslig. Bestämt säger den, Gå ner, innan du faller ner. Denna gång vinner förnuftet, och ska så fortsätta göra. Leken börjar kännas allvarlig, och en allvarsam lek är roligare att läsa om än att befinna sig i. Jag tar mig alltså ner och runt de nakna klipphällarna, och så sakteligen på nytt upp i det först passerade passet. Det är inte längre lika stort och hotfullt. Jag håller utkik efter renstängslet, och ser det ett tiotal meter nedanför mig. Jag befinner mig alltså uppe på en avsats. Tanken om att försöka klättra ner blockeras snabbt. Förnuftet vinner. Tillbaka och runt.

Jag har hunnit gå igenom detta mindre pass och ungefär halvvägs ner i dalen när det börjar bli dags att tända pannlampan. Klockan är halv elva, och jag befinner mig i skuggsida och kommer så fortsätta att göra nästan hela vägen hem. Strax innan jag stannar till för att tända den ser jag en vit ryggrad från en ren, och strax därefter resterna av en fågel. Jag är för trött för att bry mig, och tänker bara stilla, att det här var ju uppiggande, precis vad jag behöver till mörkrets inbrott, och går vidare.

Återstoden av färden blev ganska behaglig. Även senare finns det partier där jag kunde slå mig fördärvad, men jag kände ofta igen mig och var inte längre varken orolig, rädd eller ens arg. Istället så njöt jag av stillheten och siluetterna av de omkringliggande bergen. Det var nu länge sedan det slutat regna, likaså hade även dimma och vind lagt sig till vila för natten. Jag satte varsamt ner fötterna, använde händerna där de behövdes och tog ibland en bit choklad eller en brödskiva för att huvudet skulle kvickna till. Just huvudet hade jag ganska länge nu bedömt som den största riskfaktorn. Kroppen kan tuffa på men om huvudet är trött kan i princip vad som helst bli farligt.

När jag slutligen har rundat den sista bergskammen, korsat ännu ett renstängsel och kommit upp på en höjd ser jag fjällstationens ljus likt ett fjällets fyr. En vädjande röst inom mig säger att jag nästan är hemma, att jag är trygg här, att jag kan lägga mig och vila en stund i den sköna mossan. Jag besvarar känslan med ett kyligt, I helvete eller. I hastigheten jag håller nu är det åtminstone 40 minuter kvar även på uppgådd stig och sätter jag mig blir jag snabbt nedkyld och sedan när jag väl börjat frysa blir det ett jävla sjå med att komma igång igen. 

Klockan är halv ett på natten när jag står utanför tältet, vilket jag gör en liten stund, bara står där och tittar på det. Jag förstår att jag ska kliva in och göra mat men får liksom rycka mig loss för att skrida till verket. Kastrullen står i absiden med bottnen täckt av fastbränd morgongröt, och jag minns hur jag tidigare resonerat att det skulle kännas lättare att diska den efter en uppfriskande promenad. Jag kallar mitt dåtida jag för idiot, men tvingas vid diskningen ändå konstatera att mitt på dagen-Emil hade rätt. Att diska en kastrull känns inte längre som svåröverkomlig ansträngning.

Dagen efter fick jag min efterlängtade vilodag, som tillbringades med att ligga i ett solvarmt tält och skriva ner texten ovan med en alldeles för kort blyertspenna. Jag återvände till den i inledningen ställda frågan - Hur farligt var det egentligen? Fallrisken finns ju alltid där, och ensam går jag ju även på dagarna, ibland längs trafikerade leder, ibland oledat. Det enda tillägget mot vad jag brukar göra var att det var en längre tur på kvällstid, men pannlampa hade jag med mig, två stycken till och med, så egentligen var ju inte riskerna i det här projektet just något värre än vad de är varenda dag. Det där med att jag blev rädd och fick nära till tårarna, handlade nog bara om en avsaknad av liknande erfarenheter. Jag hade inget mot vilket jag kunde värdera riskerna, och att jag inte visste vad jag stod inför gjorde mig sårbar. Att övernatta på fjället utan tält var också ett alternativ som jag övervägde ståendes där i passet. I ryggsäcken fanns ytterligare några värmande plagg att klä sig och därutöver en poncho som jag hade kunnat klä över både mig och ryggsäck. Det hade inte varit roligt, men knappast något jag hade dött utav. Sett på det i efterhand tycktes det mig som att det dummaste jag gjorde, utöver att bege mig ut på turen, var att skråa högt från pass till pass. Jag borde ha tagit den relativt säkra vägen lite längre ner för att därifrån gå upp igen. Avslutningsvis kan jag inte påstå att jag är stolt över projektet, men ändå glad att jag gjorde det, då jag därifrån har lärt mig ganska mycket, lärdomar jag garanterat kommer att överskatta.  

Det blev fyra nätter vid Helags innan jag på grund av nikotinbrist var tvungen att gå ner igen. Snus verkade vara det enda som inte fanns till försäljning på fjällstationen. Dagen efter skrivandet blev fantastisk, gick på en topptur och slog följe med flera olika grupper längs vägen ner. Bland annat en äldre man som var ut i det vildaste vi har i Sverige, Sarek första gången på 60-talet. Om än till åren gick han likt en bergsget fortfarande säkert över klippor och stenar. Det kändes tryggt att gå med honom, och var en ren njutning att lyssna till historierna som han och hans vuxna dotter berättade. Under toppturen fick jag även tillfälle till att ovanifrån se hur det igensnöade passet såg ut på andra sidan. Som för att narra mig sprang en flock renar runt där. Kanske hade jag kunnat gå över ändå. För natten har jag tagit in på ett pensionat där jag har kunnat duscha och tvätta lite kläder, sedan har jag bara tre nätter kvar innan jag ska möta upp med Johanna i Åre. Ser verkligen fram emot hennes sällskap, på fjället, i tältet, i dumdristiga projekt.  

17-08-01 Att vandra 1.0. Härjedalen - avslappnad kärlek i flanell

17-08-01 Härjedalen <3

Regnet avtog och solen trängde fram medan jag satt i tältet och lagade lunch. Jag bestämde mig för att äta maten på stående fot och gick ut. Det blåste en del så jag traskade iväg i bara understället med kastrullen i hand för att komma bakom en kulle där jag skulle få lä.

Medan jag stod där betraktade jag en av de fjällbäckar som gick ihop något tiotal meter nedanför mitt läger. De var ett par meter som bredast men lågo så låga att stenar var blottade vart än man såg. Kanterna ner var skarpa och ungefär en meter höga. Jag tänkte när jag stod där, att de nästan är för vackra för att inte stå som scen för något storslaget drama. Hade det funnits fjäll-alver i Sagan om ringen, så hade denna bäck varit deras pulsåder.

Jag vaknade till av vinden som inte helt lät sig hejdas av lä-sidan. Den gick rakt igenom understället. Jag behövde hitta en bättre plats, men ville inte slita mig från bäcken. Den var så vacker där den med sina torrlagda stenar glittrade i solen. Bäcken…

Några sekunder senare hade jag klivit ner på en av stenarna, och kände med handen på en annan. De var solvarma och luften låg här helt stilla. Det kändes barnsligt roligt att sitta mitt i bäcken, i bara understället, och äta min lunch. Lika roligt var det sedan att diska, då det påminde om barkbåtar, vilket jag i och för sig inte är helt säker på huruvida jag har lekt. Det är en sådan där grej som jag via blandad kultur har blivit itutad så många gånger att barn gör att jag inte kan skilja på förväntningarna av min redan passerade barndom från vad jag faktiskt har upplevt. Givetvis har jag lekt med flytdon av blandade slag i vattendrag, ingen fråga om den saken, men barkbåtar. Tänk om jag aldrig har lekt med barkbåtar!? Har du lekt med barkbåtar?, och om du säkert svarar Ja på denna fråga, kan det då inte vara så att det bara rör sig om ett planterat minne, något du minns men inte har upplevt? Men lämmeltåg, sådana har jag sett. De existerar. For real and for true.

Fjällvandring var vad detta skulle handla om. Inte planterade minnen. Jag känner mig självsäkrare nu. Inför första övernattningen på fjället för snart en vecka sedan var allt ett fascinerande kaos, till vilket jag kunde anta motsatta perspektiv. När jag stod som mig själv var det lite skrämmande på ett kittlande sätt. Vilka nödvändiga ting skulle jag glömma? Hur går det att slå upp ett tält utan tältpinnar? - packar dem separat för att bättre kunna organisera väskan. Hur får man igång ett gaskök utan tänd-don? När jag ställde mig som betraktare till mig själv hade jag svårt att hålla mig för skratt. Förvirringen var uppenbar för var och en, alltså både för mig själv som första person och för mig själv som betraktare. Men jag klarade den första turen utan några större missöden, och även den andra som blev en tvånätters (vilken förvisso var i närheten av en parkering). Inför den tredje turen, som även den skulle bli en tvånätters kände jag mig snudd på erfaren.

Jag hade via slingriga småvägar tagit mig från Idre upp i Härjedalen. Vid varje möte gick hjulen på högerkant ut över de vita strecken, om det nu fanns några streck att gå för långt ut över, ofta var det grusvägar som längre söderut knappt hade räknats som vägar. Jag satt i flanell och skrålade country i högtalarna med skägg och ett hår som börjat bli solblekt. Jag älskar min bil, men en sliten pickup med döda djur på flaket hade känts mer passande. Höppe. Vägarna svänger än hit, än dit. Var femtionde meter är ett krön du inte ser över, du håller 70 km/h och precis var som helst kan det stå en flock renar, tyska pensionärer eller norska mega-husbilar. Vid varje givet tillfälle gick jag ut och kisade likt Leonardo Dicaprio, medan jag funderade på om det inte vore dags att börja röka. Jag slog läger i närheten av Högvålen, Sveriges högst belägna by, och kände att Härjedalen är mitt nya favoritlandskap. Det är vackert som alperna, påminner kulturellt om norra Dalarna, vilket ju är grannen, och att bara köra bil här ger en en känsla av höppedule i sin renaste form.

Efter ett stopp i Funäsdalen, där jag parkerade bilen i ett garage där man bara fick stå gratis i tre dygn - i Grövelsjön fick man stå i en vecka, körde jag vidare upp till Ramundberget. När jag vid Ramundberget packade inför en tvånättersövernattning på fjället var jag inte längre samma oerfarna som stått och slängt grejer omkring sig bara några dagar tidigare. Nu kände jag ärligt att jag precis visste vad jag behövde ha med mig och vad som skulle lämnas i bilen. Det nödvändiga åkte kvickt ner i sina respektive packpåsar - provianterat hade jag gjort i Funäsdalen, ryggsäcken slängdes upp på ryggen och jag påbörjade turen.

Om än packningen skedde utan problem var jag fortfarande en idiot till att läsa kartan. Av någon outgrundlig anledning valde jag att gå fyra km längs en grusväg, i vilkens ände det fanns en parkering jag hade kunnat nyttjat, för att sedan fortsätta omkring tre km i ett jäkligt myggigt sumpmarksområde, innan jag slutligen började göra höjd upp på fjället. Sju km med fullpackad ryggsäck är en ganska lång sträcka, och för att göra saken än värre klampade jag på i en ruskig hastighet för att nå berget snabbare. Inte heller tog jag någon rast, då myggen attackerade mig även gåendes i rask takt. Myggmedlet hade jag lämnat i bilen och skulle istället testa någon beck-olja som pappa rekommenderade. Den enda effekten jag av den kunde finna var att jag luktade gammal men ny-tjärad eka, vilket visserligen är en i rätt sinnesstämning är ganska tilltalande doft. Myggorna verkade inte bry sig.

När jag så slutligen kunde börja göra höjd upp på fjället var jag med andra ord ganska trött, och nu blev det brant uppför i en terräng som fick alla tidigare turer att kännas väldigt tillrättalagda. Svordomarna och åkallandet av diverse bortglömda och nytillkomna gudar mattades ändå av så snart vyerna började sträcka ut sig över landskapet. Jag fick även prova på att vada, vilket Lundhags-kängorna hejade på likt en självmordsbenägen och försupen sjökapten på ett stormande is-hav. I samband med att jag noterat att mygg-densiteten sjunkit till en icke längre bekymmersam nivå sinade energin till sist. Klappträ som jag är hade jag inte haft något vattenkärl till hands, men nu plockade jag fram sådant och även en bit stenhårt bröd som fått torka under några dagar. Med ryggsäcken vilandes drack jag en halvliter på stående fot och sågade i mig brödet. Det var som ett lokalt enmanna-väckelsemöte. Energin återvände och diverse gudar började tilltalas i mer positiva ordalag. Säcken slängdes upp på ryggen och jag fortsatte uppåt.

Senare började klockan bli mycket, och den tidigare nyvunna energin upplevdes inte längre lika påtagligt. Det var dags att slå läger. På kartan kunde jag se att några bäckar skulle gå parallellt med stigen längs vilken jag vandrade. Jag vek av och fann platsen beskriven i inledningen. Den var verkligen fånigt vacker. Jag hade till och med E T T  V A T T E N F A L L något tiotal meter från lägret. Tältet slängdes upp - det har jag åtminstone rutin på efter en månad boendes i det under cykeläventyret förra sommaren, och jag dök in och påbörjade tillagningen av middagen. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde men antagligen var det i vanlig ordning Falukorv med buljong, någon jävla sås och pulvermos. Jag behöver verkligen skaffa mig några nya recept. Vad jag däremot kommer ihåg är den saliga lycka jag upplevde efteråt. Jag var helt ensam uppe på fjället och solen gick dundrande röd ned bakom ett berg där snön hotfullt dröjt sig kvar. Spritt språngande naken, sånär som på löparskorna på fötterna, studsade jag runt där och sprang upp på närliggande höjder. Ensam och naken i solnedgången, uppe på ett fjäll - ren och skär lycka.

Avslutningsvis vill jag berätta att jag stannade vid mitt lilla vattenfall i nästan två dygn, tog en löptur som avbröts abrupt ner i en bäck - vill inte riskera att slita sönder huden på fötterna i blöta skor, och vandrade sedan ner igen längs en finare led. Imorgon (onsdag) hade jag tänkt att köra längs Flatruet, Sveriges högst belägna väg, går rakt över ett fjäll, hur jäkla fränt är inte det?, och sedan slå läger i Jämtland på fjällen nordväst om Ljungdalen. Väderprognosen säger regn den närmaste veckan, men det sket man väl i... (säger jag nu i ett torrt rum på ett vandrarhem med en vinare i blodet).

17-07-29 Att vandra 1.0. Det blev inte Åre

17-07-29

När jag klev upp på onsdagsmorgonen var jag inställd på att köra till Åre. Det var jag fortfarande när jag hade ätit frukost och skulle till att packa in bilen och dra, då kom David förbi. Han påtalade att det var lite långt att köra enda dit alldeles ensam och att det fanns mycket i norra Dalarna och Härjedalen, bland annat vägen Flatruet som går tvärs över ett fjäll. Siktet riktades om till Grövelsjön, där har jag varit ganska många gånger förr och det kändes som en lämplig start. Jag kör några timmar, passerar Särna och ser skyltarna om Fulufjällets nationalpark, tänkte efter en sekund och tvärgirade in på vägen mot Mörkret. Sveriges högsta vattenfall finns här och jag blev osäker på om jag har sett det. Därutöver har vi även Granjäveln, världens äldsta träd, 9550 år, någonstans ovanför fallet.

Jag parkerade vid Naturum, drog på mig springskorna och lät vattenfallet få bli en del utav en löprunda. Fantastiskt att få sträcka på benen efter timmar i bilen. Löpsvetten tvättade jag av vid ett hundbad bredvid parkeringen. Det kändes passande.

Tillbaka vid bilen stod jag inför Problemet, att packa allt jag behöver för en natt på fjället. Det var middagstid och ont om utrymme för eftertanke om jag skulle hinna någon vart före kvällen. Processen med att packa bestod i att jag ryckte och slet i det mesta som låg i bagageutrymmet och baksätena, nästan instinktivt lät jag somliga saker hamna kategoriserat i packpåsar medan andra for tillbaka till sin ursprungliga plats. När klockan var sju på kvällen trodde jag mig ha fått med det nödvändiga, slängde upp väskan på ryggen och satte av upp på fjället.

Fulufjället med avgång från Naturum visade sig vara väl lämpligt för någon så oerfaren som mig. På Naturum hade jag fått en karta vid fråga om tältning någorlunda nära rekommenderades jag att gå upp till Rösjön och slå tält där. Det var en knapp timmes promenad upp på fjället och på plats fanns några hyrstugor, båthus och ett dass. Jag träffade några som tältade där, hälsade och gick ytterligare en bit för att inte behöva trängas. Under natten märkte jag, om inte tidigare att det bodde fiskmåsar på en ö alldeles utanför där jag slagit läger. I ärlighetens namn hade jag föredragit att få drömma till annat ljud.

Dagen efter bestod av några timmars promenad uppe på fjället, där jag trots gåendes längs en tydlig utmarkerad led höll noga koll på karta och kompass för att se om jag kunde pricka in var jag var, något som gick förvånadsvärt lätt. Väntar med spänning på hur resultatet blir när jag får prova det i oledad träng i dimma. Efter promenaden packade jag ihop, knatade ner igen och körde upp till Grövelsjön.

I Grövelsjön stannade jag två nätter. Jag hann med två fina promenader upp på fjället, bli insvept i dimma, prova pappas poncho i spöregn – fantastiskt plagg, känns som att gå runt med ett litet tält där man har armarna fria under – och en springtur från baslägret i närheten av Sjöstugan upp längs Linnéstigen och vidare upp på ett par fjäll längre in i Norge. Efter allt detta luktade jag apa och kalsongerna hade matats till en nivå där de utvecklat en kvidande röst som bönade och bad om skiftbyte. Jag hörde till underklädernas resonemang och fann dem rimliga, packade ihop och körde ner till Idre där jag har förlängd familj via min lillebrors sambo. Jag sitter nu nyduschad i deras fantastiska villa. Fräsch!

Det där med kalsong-konversationen. Riktigt så illa var det inte, men redan andra dagen kunde jag observera att jag förde relativt högljuda dialoger ensam på fjället. De har fortsatt. Jag fann även vissa svårigheter i att föra en normal konversation när jag träffade på en gammal kollega vid parkeringen i Grövelsjön. Det är tur att det bara dröjer två veckor innan jag ska möta upp Johanna i Åre, och det ska bli intressant att genom henne se vilket stadium jag har hunnit träda in i.

Nu ska jag äta, handla mat och därefter vet jag inte riktigt. Det finns en väg som går nordost från Idre. Jag tänkte följa den och se var jag hamnar.

17-07-25 Att vandra 1.0

17-07-25 Att vandra 1.0

Förra året cyklade jag tillsammans med min lillebror från Falun till Treriksröset. Det tog oss en månad att trampa hela vägen upp och sedan åka bussar och tåg söderut igen. En månad av tältning, matlagning på trangiakök och daglig ihärdig fysisk aktivitet. Jag fick blodad tand och bestämde mig för att även sommaren 2017 skulle innehålla ett friluftslivsprojekt.

Planerna var många och vilda. Jag skulle vandra gröna bandet, alltså från Grövelsjön i söder till Treriksröset i norr, senare var jag inne på att cykla samma tur. Jag funderade på att cykla från Falun upp till Sarek, för att därifrån korsa naturreservatet till fots. Jag övervägde att ta bilen norrut någonstans, byta över till cykeln som jag tagit med på taket och sedan fortsätta in i vildmarken till fots. Slutligen insåg jag att mina vandringserfarenheter faktiskt bara består av dagsturer, och att de vilda planerna mycket väl skulle kunna leda till att mina nära och kära skulle få läsa om hur jag förolyckats i kvällstidningarna.

Jag har insett att jag inte kan ett skit om fjällvandring, accepterat insikten och planerat om efter det. Målet med den här resan är inte att åstadkomma något spektakulärt, snarare motsatsen. Imorgon åker jag norrut med målsättningen att under följande månad lära mig det mest basala jag behöver kunna för att på sikt våga mig på större projekt.

Ärligt talat så vet jag inte ens hur jag ska packa. På cykeln kunde vi utan problem bära med oss 30 - 35 kilon, så länge allt rymdes i väskor och på pakethållare så var det bara att lassa på. Att bära 30 kilo på ryggen gåendes i kuperad och ojämn terräng klarar nog inte min kropp, tror jag, har faktiskt ingen aning.

Jag har arbetat ut en strategi för att på sätt och vis komma runt all okunskap. Den är att ta bilen upp. Då kan jag slänga in allt jag tror att jag kan tänkas komma att behöva i den, köra till ett bra utgångsläge i fjällvärlden, börja med kortare turer i närheten av bilen och under månaden successivt kunna göra fler och fler övernattningar i det vilda. Inläggen som följer kommer alltså att kunna bli värdefulla för andra nybörjare som inte själva vill behöva upprepa alla standardmisstag.

Kanske är det vad jag inte kommer att göra. Jag har även med mig springskorna och en jäkla massa böcker. Kanske kommer jag att hitta en vacker plats att parkera bilen, slå upp camp där, ägna förmiddagarna till löpturer och eftermiddagarna till bokläsning. Klätterskorna är också med, det kan lika gärna bli en sån resa. Oavsett vilket så är jag riktigt jävla pepp på att komma upp i bergen, tälta och käka pulvermos med falukorv - en diet jag har längtat efter sedan förra sommaren.

17-03-05 Vasaloppet

På fredagen pulserade kroppen av energi. Jag hade inte tränat på tre dagar. På lördagen hade jag svårt att kontrollera min blick. Den löpte än hit, än dit. Stirrig. När vi skulle till att kliva av bussen i Sälen skallade jag sätet framför mig. Vet inte varför, men det kändes bra, det kändes rätt, och gjorde därutöver ganska ont. Vi hade varsina rum i en stor design-timrad stuga, ett boende pappa hade ordnat bara en kilometer från starten. Normen är att få ligga i sporadiskt uppställda sovsalar fulla av kolhydratsladdade fisar. Ett eget rum till trots var jag inställd på att ligga sömnlös, för mycket energi, förväntningar och nervositet inför morgondagen, men jag somnade redan vid elva. På söndagsmorgonen vaknade jag vid tjugo över fem, strax före alarmet skulle ringa. Jag åt en stor frukost spetsad med hummus, som var över från gårdagen.

Under de tre veckorna som föregick loppet kom min kropp in i en andra andning. Den nådde tillståndet där energin tycks vara outtömlig. Varje enskilt träningspass blev längre och intensivare. Vilodagarna reducerades till fredagarna, då jag körde upp till Falun. Återhämtning behövdes knappt, en måltid efter träningen var allt som krävdes. Vid frukosten på söndagsmorgonen berättade både kropp och sinne att jag var redo för det här. Formen kunde inte kännas bättre.

För min egna del kände jag mig alltså lugn och trygg. Värre var det dock med min lillebror. Under de där tre veckorna då jag tycktes bli starkare för var minut, var Victor brakförkyld. Omkring fem dagar före loppet åkte han därtill på något strul med magen som ledde till att han låg och kaskadspydde. Och avslutningsvis, som om det inte räckte med föregående hade han knappt sovit någonting alls under natten. Han hade somnat till under kortare stunder men uppskattade att det totalt inte blivit mer än cirka två timmar. Han må vara vältränad och ha bra teknik, men snäppet värre dagsform och våra föräldrar hade inte tillåtit honom att starta. Jag tänkte på detta vid frukosten, på hans kommentar vid middagen kvällen innan om att aptiten inte riktigt kommit tillbaka, och på vilka strategier jag borde använda för att inte bara ta mig själv igenom en sträcka dubbelt så lång som jag tidigare åkt, utan dessutom mentalt bära honom om så skulle behövas.

Helgen före loppet var jag som vanligt i Falun. Vi samtalade med David, Anna och släktens nykomling Signe, över telelänk. David frågade pappa om han hunnit läsa boken Ät och spring. Pappa kunde inte minnas att han fått boken utlånad till sig. Jag blev nyfiken, började läsa, fortsatte läsa, och slog igen boken för att sova 150 sidor senare. Det är en ultramarathonlöpares självbiografi och handlar om honom - hans träning, kosthållning och psyke. Den blev min mentala uppladdning inför loppet.

Ät och spring presenterade någonting jag är ganska bekant med, den såväl plågsamma som ljuvliga berusningen med träning, frestelsen att testa sina yttersta gränser och viljans enorma kraft som är vägen dit. Kort och gott, utforskandet av mig själv via kickar, att det finns stora likheter mellan de jag finner via träning, adrenalin och alkohol, att de alla handlar om att ta mig till fysisk och mental utmattning, till ett specifikt tillstånd där tid och rum upphör att existera, där medvetandet står aldrig så nära kroppen, samtidigt som de paradoxalt nog kan befinna sig i olika dimensioner. Det finns en smärtsam njutning både i att spy tarmarna ur sig ner i en toalett oförmögen att släppa taget utan att ramla och att ha tränat stenhårt timmar i sträck.

Under veckan före loppet beslutade jag mig för att kroppen var redo, att det inte var det loppet skulle testa, utan att det skulle handla om min vilja. Jag längtade efter det jobbiga i loppet, att få bli trött, att känna ett slut för vad jag skulle klara av, att nå utmattningen och att där via viljestyrka tvinga mig till att fortsätta och nå ny styrka bortom vad jag trodde skulle vara möjligt. När jag tänkte på detta gjorde jag det utan minnet av min lillebrors tillstånd. Befinnandes på startområdet strax före skottet existerade inte det där om att passera mina egna gränser, där och då handlade det bara om att vi skulle ta oss igenom det tillsammans, och om så krävdes, bryta tillsammans.

Startskottet går. Eliten flyger iväg. Vi står stilla i nionde startled. Sakta rör vi oss lite framåt. Stopp. Lite framåt. Stopp. Lite framåt. Stopp. En brant backe tornar upp sig åt höger och försvinner uppåt in i skogen. Det går inte att se snön för alla människor. Det ser ut som en matta av träningskläder. Vi är en del av den mattan, fast längre ner. Tusentals människor ihopvävda i en matta flera kilometer lång. Den dras uppåt i skogen. Vi kommer till backens fot. Vi ställer skidorna lätt diagonalt för att inte glida bakåt. Stavarna placerar vi tryggt mellan skidorna. Funktionärer delar ut nya stavar till dem som har oturen att få dem knäckta. Jag ser det hända ett flertal gånger. Sakta, sakta dras mattan uppåt i skogen. Tätt samman står vi packade, trampandes på varandras skidor. Varje gång jag för att få mer kraft placerar stavarna utanför skidorna är jag rädd att de ska brytas. Trugorna hamnar under andras skidor. Man använder lika mycket kraft till att lyfta dem som för att hålla sin placering i backen. De flesta runt omkring oss är trevliga och jag inleder och avbryter konstant konversationer och glada blickar med den täta vävnad jag själv är en del utav. Efter cirka en trekvarts timme når vi slutet av den tre kilometer långa, och ganska branta, backen. Armarna är väl uppvärmda av den statiska styrka de utsatts för när de i kryphastighet har fört en framåt. Jag hör några skämta om hur fan man ska orka med nio mil efter det här. I samma stund ser jag en rullstolsburen i en sitski ta sig över krönet. Jag och något tiotal andra nickar respektfullt mot honom.

Efter att krönet är passerat går det fortfarande långsamt. Det är fem spår i bredd och samtliga är fyllda. De till vänster ska gå lite snabbare, de till höger lite långsammare. Vi håller oss till vänster och faller in i ett lugnt lunk. Avståndet framåt är minimalt. Gång på gång glider skidorna upp på skidorna framför. Ibland börjar spåret närmast till höger gå snabbare, då någon långsam åkare blockerar vägen. Vi söker luckor för att ta oss runt och förbi. Med kilometrarna lättas det upp. Jag har fortfarande fler längdskidåkare omkring mig än jag någonsin tidigare upplevt, vi rör oss fortfarande som sammanvävda i en matta men maskorna är åtminstone inte längre lika hårt åtdragna.

Redan sedan före start har jag varit nyfiken på de andra åkarna. Vilka är de? Hur skickliga är de i förhållande till oss? Var nionde startled rätt startled, borde vi ha startat i ett tidigare eller senare? Vi ligger i omkörningsfilen, så vi håller en högre hastighet än de flesta runt omkring oss, men är det för att vi är bättre tränade eller dumdristiga? Kommer de långsamma åkarna vi lämnar bakom oss att börja ta ikapp igen efter 4, 5 eller kanske 7 mil? Vi höll en lägre hastighet än under träningspassen, men skulle samtidigt åka dubbelt så långt som vårt tidigare distansrekord. Det var medan jag tänkte på sådant som jag började lägga märke till andras åkteknik.

Många åkte tryggt och bra, andra rent utsagt katastrofalt, och det här var fortfarande tidigt under loppet, så än hade ingen den kommande utmattningen att skylla sin dåliga teknik på. Somliga av dem såg knappt ut att tidigare ha stått på ett par längdskidor. Ute bland kaffetermosar i det glada motionsspåret är det en sak, men ska du åka ett niomilalopp och känner dig osäker på din åkning, vilket du borde göra inför ditt första niomilalopp, så borde du väl även fråga någon om råd eller åtminstone göra en snabbsökning på internet. Om du gör detta så är bland det första du får lära dig att inte konstant diagonala. Det är en stark och bra teknik för branta uppförsbackar, men den är energikrävande och inte särskild snabb. Det är en växel du tar till när det blir för tungt för att hålla någon av de snabbare växlarna. Jag kan själv inte skryta med att ha en bra teknik, mamma tycker att den är bedrövlig, men när jag jämförde mig med många av dem vi passerade tvingades jag inse att jag inte längre kan kategorisera mig som en nybörjare. Jag såg personer diagonala i nedförsbackar! Jag såg personer som vid stakningen kontinuerligt satte ner stavarna i höjd med fotsulan, vilket innebär att de bara får en centimeter till att använda magen som kraftkälla och istället får arbeta med den betydligt svagare och mindre uthålliga tricepsmuskeln. Fan, självaste Arnold skulle ha ett helvete med att i nio mil dra sig fram med triceps.

Att redan tidigt i loppet lägga märke till sådant i min omgivning samtidigt som jag låg i omkörningsfilen, en omkörningsfil som inte gick särskilt snabbt, stärkte mitt självförtroende. När jag tränar på Lugnet må jag vara en av de långsammare, men i nionde startled på Vasaloppet tillhörde jag eliten. Något annat som bidrog till självförtroendet var skidorna. Det här är tredje året jag åker, inte en enda gång har jag vallat med glid, och fästvallan är något jag utan större finess har kletat på lite sporadiskt. Ibland har jag inte haft något fäste alls och glidit lika mycket bakåt som framåt, andra gånger har jag haft ett fäste likt spindelns när den klättrar uppför väggar, och närapå haft samma fäste i nedförsbackarna då för varm fästvalla inneburit ett centimetertjockt lager av snö fastklistrat mot skidornas undersida. Under och efter träningspassen motiverar jag detta med att det blir tyngre och att jag därigenom får ut mer av det, men i verkligheten handlar det om att jag är lat. Helt ensam kan jag älga på timtal ute i skogen, men att lägga ner en timme på att i förväg fixa skidorna känns … jobbigt.

Vad jag är van vid är alltså att ha sämst glid i nedförsbackarna och därefter vanligen dåligt fäste i uppförsbackarna. Så var det inte nu. Jag lägger över vikten på högerfoten, trycker till och känner för ett ögonblick hur skidan klistrar sig mot marken medan benet sträcks ut och jag accelererar framåt. Frånskjutet med högerfoten följs omedelbart av ett staktag med magen som kraftkälla, vilket ökar accelerationen ytterligare medan fötterna glider upp jämsides och vikten balanseras ut över dem. Jag glider länge innan hastigheten mattas av och pulserar sedan till igen, denna gång med vänster fot. Likt en tvåtaktsmotor låter jag utan ansträngning den ena kolven smälla till efter den andra i ett lugnt tempo. Perfekta kullager bär energin framåt. Jag har sällan upplevt skidåkningen som så enkel, men mina skidor har heller aldrig varit så bra vallade. Pappa la på fredagen ner sju timmar på dem, och avslutade ceremonin med ett ytskikt 1200 kronors glidvalla. Det sparade mig och Victor enorma mängder energi under loppet.    

Inledningsvis var stämningen hög. Konversationer och vanligen trevliga, kommentarer hördes regelbundet. Efter ett par mil la hade de dött ut. Jag och min bror hade inte sagt något till varandra på länge. Vår kommunikation var reducerad till korta nickar vid spårbyten. Inte heller de runt omkring oss sa någonting. Det hade fortsatt att glesna mellan åkarna men bara de inom synhåll var fortfarande för många för att man skulle orka räkna dem. Det var människor överallt, men ingen sa ett ord. Ett brett led av människor man varken kunde se början eller slutet av, men det var alldeles tyst. Tomma ansikten med blicken fäst i något obefintligt några meter fram i färdriktningen. Snötäckta myrar och skogar omkring oss. En sol som ibland tränger sig igenom molntäcket. Tusentals människor som kämpar ljudlöst. Apokalypsen var här. Kanske var vi på flykt från ett samhälle som gått under. Kanske var vi alla döda, och färdades genom vinterlandskapet mot en bortglömd religions himmel eller helvete. Var vi dömda eller befriade? Utsattes vi för plågor eller njutning? Hur hade vi alla hamnat där vi var? Vad var drivkraften bakom detta? Zombietåget blev för mig en närmast religiös upplevelse. Den starka tvåtaktsmotor min kropp blivit reducerad till hämtade fortfarande energi från en välfylld tank. Allt var en stilla harmoni. Tanken på att det kollektiva tillståndet skulle komma att upplösas gjorde mig sorgsen.

Jag slets tillbaka till det jordiska av jubel och någon jävel med en koskälla. Jag blinkade till som från en dröm och blev åter en fullt levande och hyfsat normal människa. Somliga såg sig lite frågande runt, som om de inte visste var de befann sig. Magin var bruten. Kroppen var åter en kropp, en kropp som hunnit arbeta ganska länge. Jag var sugen på att trycka in den skräniga koskällan i gaphalsens käft. Vi var framme vid Evertsberg. Halva distansen var avklarad. Halva distansen, bara sådär. Uppvaknandets irritation skiftade över till förvåning. Jag kände även en trötthet i kroppen. Hjärnan uppdaterade informationen om energidepåerna och meddelade medvetandet om att de inte alls var lika välfyllda som de påståtts vara under det bedrägliga zombietillståndet. Flaskan jag burit med mig var nästan tom. Kroppen behövde intag av både vatten och annat.

Evertsberg är den fjärde vätskestationen. Volontärer överallt. Någon har lyckats rekrytera en SFI-skola, vars elever blandats upp med erfarna pensionärer. Jag hör på deras svenska att de inte kommit särskilt långt i studierna. Några är kanske inne på sin första vinter i Sverige. Det blir något humoristiskt över scenen där de servar åkarna med blåbärssoppa. Vi går långsamt framåt medan blåbärssoppa, vatten, energidryck och bullar dyker upp i våra händer. Vi inhalerar energin, får mer, sväljer utan att tänka, och är snart ute på andra sidan igen. Vi åker ytterligare några hundra meter, och där står de, vårt alldeles egna team, mamma, pappa, Linda och Zooey (Victor och Lindas hund). Professionellt servar de oss med torra handskar, mössor, påfyllning i våra flaskor och energibollar som trycks in i våra munnar. De har med sig extra skidstavar utifall att vi skulle ha råkat bryta någon av våra. De frågar om vallningen ger glid och fäste, om krämpor har smugit sig på någonstans och ger oss uppmuntrande kommentarer. De där kommentarerna skulle senare komma att bli värdefulla. Att få höra att man ser oförskämt pigg ut när man är groggy av trötthet lurar en till att även tro att man är oförskämt pigg. Vårt privata team mötte upp oss vid ytterligare tre tillfällen. Att ta oss till nästa plats de väntade på blev mer än viktiga delmål. Jag lyckades nästan helt glömma bort den totala distansen, tänkte enbart på sträckan fram till dem.

Loppet fortsatte. Nu nedför de beryktade Evertsbergsbackarna. Backarna är långa och branta. Om folk tidigare fallit som käglor var det ingenting i jämförelse med nu. Vid starten hade de varnat för de här backarna. Sagt att man kunde bli avstängd om man tog av sig skidorna och gick i uppförsbackarna, men att det var helt ok att göra i vissa nedförsbackar, till exempel i Evertsbergsbackarna.

Det finns mycket som jag tycker om med träningen, och mycket som jag avskyr. De utgör ungefär samma saker. Om något med träningen gör mig irriterad eller rent utsagt förbannad, så skänker detsamma vanligen även en enorm glädje, ibland efter passet, ibland före passet, ibland är jag samtidigt uppfylld av de motsägelsefulla känslorna. Träning är för mig en hatkärlek. Ett exempel är den tid det tar. Under vinterhalvåret har jag tränat 15 till 20 timmar i veckan, och har där utöver avsatt många timmar till att ta mig till och från träningen. Träning och arbete har upptagit mer eller mindre all min tid. Det har inte funnits utrymme till annat. Mitt sociala liv har dött. Åtminstone det i Uppsala då jag för längdskidåkningens skull har veckopendlat Falun Uppsala under tre månader. Det har ibland gjort mig less. Att varje fredagskväll bortprioritera fest för att köra till Falun och på lördagsmorgonen bli väckt av en pappa som dundrar på med väderinformation och tjat om att jag måste ut i spåren snarast möjligt har bidragit till viss irritation. Att på söndagsmorgonen utpumpad med träningsvärk lägga fram argumentet att jag nog borde ta en vilodag och bli bemött med kommentaren att jag nog inte borde göra det och därpå plötsligt funnit mig själv ute i det förbannade skidspåret och sedan tillbringat söndagskvällen med att sitta i bilhelvetet på väg tillbaka till Uppsala igen har inte heller alltid varit roligt.

Samtidigt har jag älskat det! Jag blivit irriterad och ibland även arg, men inte mått dåligt. Jag har inte fallit ner i något sådant där mörkt hål. Det har inte funnits tid och utrymme till det. Kroppen har inte hunnit ladda upp sådana där energinivåer som får mig att ensam vandra igenom en hel natt. Även på jobbet står jag upp, sex timmars undervisningstid innebär sex timmars promenerande runt i klassrummet. Hjärnan har inte hunnit grotta ner sig i grubblerier. Arbetet kräver full uppmärksamhet. Träningen är för krävande och full av avbrott för att jag där ska hinna särskilt långt i någon tankegång. Och skulle jag mot förmodan ha blivit sugen på en kedjerökande nattlig långpromenad så har träningsschemat och arbetet, som jag nu faktiskt tar på relativt stort allvar, hindrat det. Jag har arbetat, tränat, vilat mig från träningen eller sovit inför arbetet. Allt annat har varit sekundärt, till och med mörkret. Likaså har strukturen gett mig enorma mängder energi. Jag har inte tjuvrökt, inte festat, hållit dygnsrytmen även på helgerna, kunnat somna tidigt på kvällarna och vaknat utsövd på mornarna. Kanske är det ironiskt att jag skriver det här sittandes ensam en tisdagskväll på en pub.

Träningen har alltså gett mig en veckostruktur som inte tillåtit en massa skit. Skit jag visserligen finner njutning i och behöver en käftsmäll av i tid och otid, men fortfarande skit med emotionell och fysiologisk baksmälla. Något annat träningen har gett mig är närheten till mig själv. På så sätt är den ganska lik perioder man mår piss. Att i sitt inre föra argument om varför alla borde ta livet av sig och i största allmänhet hata allt och alla, inklusive sig själv, brukar för mig medföra viss självkritik, självmedvetenhet och med det nya insikter om vem/vad/hur jag är. Det och starka starka emotioner. Träningen ger också det, men på ett annat sätt. Istället för att som en granskande emo-professor skärskåda allt så tränger jag under träningen in i mig själv på ett mer upplevande sätt. När man är så trött att man börjar hallucinera så existerar inte omvärlden och alla dess problem, inte heller morgondagen. Det enda som finns kvar är hur mycket längre du måste fortsätta innan du får äta. Det är allt. Kanske är du långt ut i skogen och kan inte bryta. Det är en mil till bilen. Det har börjat mörkna. Det är kallt och du fryser. Att barn svälter och Trump blivit president för vår globala supermakt är du inte längre medveten om. Du har si och så långt kvar till bilen och sen ska du äta. Ju snabbare du avverkar den här distansen, desto snabbare får du äta. Det är en närhet till mig själv som Edgar Allan Poe aldrig kommer att kunna ge mig. Och tillfredsställelsen sedan, när du väl sitter där med varm mat framför dig, obeskrivlig.

Det var ett sådant tillstånd, där all min uppmärksamhet riktas mot mig själv och det omedelbara runt omkring mig, som jag gick in i när Evertsbergsbackarna stod framför mig. Jag hade vid det här laget hunnit åka längre än jag någonsin tidigare gjort. Det gick inte att bara stå i spåren och njuta av den investerade energi som backarna nu delade ut. Klåparna var alldeles för många. Vasaloppet ska vara ett av de tuffaste loppen som går att åka på ett par längdskidor, så att vissa av dem jag nu såg tagit sig till start och därtill fortfarande låg framför mig var lite utav ett mysterium. Visst det är sant, även under den här vintern har jag ramlat några gånger, men under Vasaloppet gjorde jag det inte och under Vasaloppet störde andras vurpor mig mer än en gång. Du var tvungen att försöka se över och runt åkarna framför dig, för när som helst kunde någon ramla. Du behövde se bakåt för att se huruvida du vid behov kunde bromsa eller inte. Du höll noga vakt på spåren bredvid dig för att se om de skulle gå att byta till när olyckan var framme. Den fulla potentialen i min och min brors åkning gjorde sig gällande i dessa backar. Vi har inte tränat i en cirkel utanför en hockeyrink. Vi har inte åkt längdskidor på en platt sjö. En stor del av vår träning har skett på vår riksskidstadion i Falun. Spåren där går knappt att staka i för antingen bär de brant uppför eller så stupar de lika brant nedför, och ofta finner du skarpa kurvor där det går som snabbast. Svåra backar är vår hemmaplan.

Någon faller framför mig. Jag ser mig om åt höger, gör ett spårbyte, är på väg att glida ikapp någon, byter till ett spår än längre högerut. Är återigen på väg att komma ikapp någon. Ser att det finns en liten lucka i spåret närmast till vänster och att hunnit bli helt öppet i spåret längst till vänster. Utan att tänka kliver jag ur, seglar förbi mellan åkarna till vänster, kommer i spåret längst bort och kurar åter ihop mig för att minska vindmotståndet. Allt är över på nolltid, och snart börjar det om. De andra åkarna upphör att vara människor. De är koner du ska navigera dig förbi. Vad som skulle hända om jag kolliderar med en av dem vet jag inte. Det finns inte tid till att tänka på det. Det enda som existerar är att jag i maximal hastighet ska ta mig framåt. Varje kon jag skickligt navigerar förbi är en vinst. Tillfredsställelse. Jag navigerar förbi många. Stor tillfredsställlelse. Kroppens belöningssystem dundrar, jagar mig på att åka än snabbare.

Jag tog många risker, och jag hade tur att ta mig igenom dem utan att falla. På kvällen skulle minnena av dessa komma att jaga mig. Liggandes i sängen hade jag svårt att förstå att den vars ögon jag sett ur timmar tidigare hade varit jag. Vid så många tillfällen hade så lite varit behövligt för att både jag och flertalet andra skulle ha flugit åt fanders. På kvällen höjdes pulsen bara av att tänka på detta. Åkandes i backarna fanns det inte tid till sådant. I dessa backar existerade inte ens rädsla. Allt var reducerat till en lugnt beräknande uppmärksamhet. En lugnt beräknande uppmärksamhet är ett fantastiskt sinnestillstånd.

Resten av loppet minns jag lite som i dimma. Det finns klarare partier, men de är inte särskilt många. Jag tror mest att jag bara åkte. Som tidigare skrivet blev distanserna en nedräkning till nästa tillfälle då mamma, pappa och Linda skulle möta upp oss. Jag minns det mest som att vi blev servade av dem, försvann ut i ett töcken av stakande och sedan hade dem bredvid oss igen. Jag kan inte minnas att det var särskilt smärtsamt, varken fysiskt eller psykiskt. Jag bara åkte. Antagligen blev jag åter den där pulserande tvåcylindriga motorn. Min kropp blev en motor som förde sig själv framåt. Plötsligt, antagligen inte särskilt plötsligt men det var hur det kändes, säger Linda att vi har åkt otroligt bra och har möjlighet att komma in på under niotusende plats. Jag förstår inte riktigt varför det här är viktigt, utöver att det är viktigt. Vi är ute i spåren igen. Det är bara två mil kvar. Victor ligger framför mig och drar. Han har höjt till ytterligare en högre växel. Vi håller omkörningsspåret längst till vänster. När han kommer ikapp någon går han ut till höger, drar förbi och går tillbaka till vänsterspåret. En vecka tidigare var han sängliggandes. Nu spurtar han som under intervallträning. När vi har tränat tillsammans har jag flera gånger förundrats över hur han orkar. Ibland förstår jag det bara inte. På morgonen var jag orolig över att han kanske skulle behöva bryta. Nu, sju mil in, viner han fram som en jävla idiot. Min puls har gått upp och jag känner hur jag blir tröttare. Jag blir orolig över att vi kanske håller en för hög hastighet, det är trots allt fortfarande, sett till ett vanligt träningspass, ganska långt kvar. Med en mil kvar ropar jag till honom att ta sikte på mannen framför oss i svart, åka ikapp honom och sedan ligga bakom en stund så att vi får återhämta oss. Vi saktar in en aning och ligger kvar i den hastigheten tills vi ser en skylt som berättar att det bara är två kilometer kvar. Efter nästan nio mil är det ingenting. Vi accelererar igen och ger allt. Vi kommer in i Mora, in på upploppet. Jag ligger före och stakar. Jag kör fortfarande om de andra åkarna och ser mig själv likt eliten man ser på tv. Det går så jävla snabbt. Linda sa efteråt att vi såg jättegulliga ut. Det syntes att vi tog i, men det gick som i slow motion. Man hade i stilla takt kunnat jogga förbi oss. Men det var inte hur jag upplevde det. När jag i ljusets hastighet närmar mig mållinjen ser jag mig om. Victor är strax bakom. Jag väntar in honom och vi korsar mållinjen hand i hand.

Därefter är allt en härlig förvirring. Vi har tagit av oss skidorna och vandrar längs en fålla. Vi pratar med någon vi legat nära under slutet av loppet. En fjärde person kommenterar att den tredje personen nog borde ta av sig skidorna då vi befinner oss på grus. Vi möter upp med mamma, pappa och Linda. De tar våra skidor. Vi sitter på en buss. Vi hamnar i vad som ser ut att vara en stor lagerlokal. Där inne står hundratals nakna män. Wellpapp täcker golvet. Vi hittar en lucka. Lägger våra väskor där, klär av oss och går mot duscharna. Alla duschar har inte ens en vägg att vinkla sig mot. Somliga är bokstavligen bara en stråle från taket. Jag kunde inte bry mig mindre. Nakna män, överallt. Jag är en naken man, överallt. Stämningen är fantastisk. Ingen tävlar mot någon här. Vi har alla genomfört samma lopp. Vi har alla kommit in på ungefär samma tid. Vi är alla skitbra. Det knäcks öl och öppnas chipspåsar i mängder. Pappa ber senare om ursäkt för att han inte sa till oss att packa efter loppet-kittet. Vi har lämnat lagerhus-duscharna. Vi vill ha mat. Vi ser en stor skylt med en pil och en matsymbol på. Vi går ditåt. En hockey-arena har gjorts om till storkök och matsal. Vi får mat. Vi äter mat. Vi möter upp med de andra. Vi åker bil. Vi är i Falun. Jag ligger i sängen. Hela dagen spelas upp framför mina ögon.

Jag vill på nytt uppleva det här för första gången. Det här var för mycket och för bra för att inte göras om. Bara att pissa ut mot en vacker myr samtidigt som det i fem spår är en konstant ström av människor som passerar bakom ens rygg är en upplevelse som måste upplevas igen.

Jag och min bror har cyklat till Treriksröset och åkt Vasaloppet tillsammans. I maj ska vi springa Göteborgsvarvet ihop. Vad det blir därefter vet jag inte.