Nedan skrevs egentligen som ett mail till en kompis, men jag märkte att det nog även kan fungera bra som inlägg i bloggen. Hade ändå tänkt att skriva ett i dag, men klockan blev mycket och jag blev trött. Uppdateringen om resan, eller snarare, beskrivningen av mitt mentala tillstånd i relation till resan, börjar i tredje stycket
"Hej!
Tack för feedback. Har skaffat mig ett till batteri nu, och denna gång kombinerat med solcellsladdare, så jag hoppas på att kunna skriva mer under den fortsatta turen än vad jag hittills har gjort. Batteribrist har varit ett problem.
Vet inte om du har sett det, men jag har slungat upp en blogg, emilsekoh.blogspot.någonting. Den skapades med anledning av resan, har blivit lite mediakåt av all uppmärksamhet, men jag tror att den på sikt ska bli bredare än så. Ska fundera lite på hur jag ska utveckla den. Är väldigt ny på sånt här. Jag antar att något slags tema är behövligt. Mitt får nog bli en blandning av friluftsliv, sociologi och vansinneshärj. Kanske skulle jag ha gjort den anonym. Skriv gärna om du har någon kommentar till struktur.
Jag ska läsa din senaste text, kanske ikväll, är nyfiken på den. Vi har efter ännu en tiomiladag slagit läger utanför Boliden. Ligger och chillar i tältet med utsikt över en sjö som belyses vackert av kvällssolen.
En intressant mental utveckling under resans gång är hur hjärnan liksom har gått ner i varv. Jag kan sätta mig på cykeln på morgonen och strax därefter få höra från min bror, som har en cykeldator, att vi har tagit oss sex mil och att det är dags för lunch. Vad som har hänt där emellan och vad jag har tänkt på vet jag inte riktigt. Nog har jag hunnit se en del träd och visst vet jag att vi har passerat några hus, men huruvida det rör sig om hundratals eller tusentals träd, och om det var en by eller 15 byar, det kan jag inte riktigt skilja på. Allt flyter samman. Likaså kan vi stå rådvilla om var vi slog läger föregående natt, återkommande behöver den ena i detalj börja beskriva platsen för att den andra ska minnas. Var hjärnan befinner sig är svårt att svara på. Jag dagdrömmer såklart en hel del, men i långa perioder zoomar jag nog bara ut och observerar frånvarande omgivningen. Den enda tanken är en medvetenhet av en känsla, ett rogivande välbehag, det är stundtals allt som existerar medan timmarna och mil på mil tillryggaläggs på vår färd norrut.
Lora, hon kanadensiskan jag bodde tillsammans med i Stockholm, sa en gång att bland de egenskaper hon värdesätter högst hos medmänniskor är anpassningsbarhet, att kunna anpassa sig efter situation och omgivning utan att göra avkall på sig själv. Jag vill nog hålla med henne, och samtidigt mena att det är en egenskap som ligger djupt rotad i människan. Se bara på hur vi med anpassningsbarhet i kombination med uppfinningsrikedom har kunnat bosätta oss över så gott som hela planeten, fundamentala skillnader i lokala ekosystem till trots.
Jag skulle tro att det är något sådant som efter två veckor på cykeln nu har hunnit hända med mig. Hjärna och kropp har på ett djupare plan accepterat att det här är vad som gäller för en tid framöver. De har insett att det inte är någon idé att längta efter civilisationens bekvämligheter eller att visa trötthetstecken, för den medvetna viljan kommer ändå att ignorera allt sådant. Det vore bara slöseri med energi. För mig, som en komplext sammansatt fysisk organism, är det bättre att komma till ro med situationen, och det verkar alla samverkande delar jag består av ha hunnit inse. Förutsättningarna är ju trots allt ganska optimala, då jag hela tiden rör på mig, får frisk luft, äter groteskt mycket mat och om kvällarna stimulerar hjärnan med en bok. Att jag har blivit bekant med min utrustning och fått rutiner kring tält och matlagning spelar såklart även det en viktig roll.
Helt försvunnen i ett lullande regnbågsland är jag ändå inte. Ibland griper hungern tag i mig så att jag är påväg att flyga av cykeln. Ibland är jag med stirrig blick påväg att drabbas av panik över mygg och getingar som vägrar att lämna en ifred. Ibland vill jag vråla Det räcker nu! till en himmel som spyr ur sig regn, och Håll käften! till en lillebror som vill prata när jag inte är på humör. Och att få dricka starköl, käka chips och kolla på en as-snygg as-dålig Hollywood-scifi-action invirad i en varm filt känns milt sagt jävligt lockande. Men i det stora hela trivs jag likt en kleptoman på en loppmarknad, och jag har hunnit börja planera för ett antal kommande äventyr av varierande art. Ett långsiktigt mål är att kunna vara ute i veckor med minimalt med utrustning.
Ser att mailet har spårat ur i både tid och text. Hade tänkt att skriva ett inlägg till bloggen i kväll, men det börjar bli lite sent. Tar och postar det här istället. Fast då borde jag trycka in några #-tags för delningseffektens skull. Funkar #-tags i bloggar? Har märkt att de i alla fall har en jävla effekt på Instagram.
Fridens liljor!"
#tretiksröset #sverigeleden #northface #cykla #trek #haglöfs #exped #carradice #swedishnature #northensweden
torsdag 30 juni 2016
lördag 25 juni 2016
16-06-25 Treriksröset, nio dagar in
16-06-25 Treriksröset, nio dagar in
Innan jag utvecklar texten till att handla om det tänkta, vill jag varna för stundens tålamod, då jag i brist på tillgång till dator skriver detta på ett minimalt bluetooh-tangentbord med omkastade tangenter och telefonen som skärm. I korthet, omständigheterna är inte de bästa, och frustrationen har, efter ovan skrivna rader, redan börjat bubbla inom mig.
Det var nio dagar sedan vi med groteskt tungpackade cyklar rullade ut från föräldrahemmet i Järlinden. Bredvid grannhuset fick vi göra vårt första stopp. Jag hade placerat mina bakre väskor för långt fram, så att de vid varje tramptag tog i ben och fötter. Knappt hundra meter från föräldrahemmet förfärrades vi båda över cyklarnas tyngd, då det var med små marginaler vi klarade av den annars enkla kurvan upp till Slalomvägen. Ingen av oss hade tidigare cyklat längre än runt Runn, en sträcka på fem sex mil, nu hade vi redan första dagen planerat att slå detta rekord med råge, och detta på cyklar vi endast med svårigheter kunde navigera. Jag skrattade nervöst och kände modet sjunka förbi hälsenorna.
Vädret denna första dag var inledningsvis vackert. Vi vann kontroll över cyklarna, vi upplevde en oväntad benkraft, vi passerade vår sommarstuga och parodiserade en tidig scen från Sagan om Ringen. Vi var håriga små hobbitar som lämnat bekvämlighet och trygghet bakom, för att lockade av äventyret bege oss ut i det okända. Och precis som i alla sagans äventyr stod vi snart öga mot öga med illviliga krafter, vilka i vårt fall tog sig uttryck i ett helvetets skyfall som öppnade sig när vi befann oss på vad som skulle vara en genväg, men visade sig vara en tre mil lång grusväg helt utan bebyggelse och möjlighet att söka skydd.
Blöta likt tulpaner utsatta för en sadistisk blomvakt utrustad med vattenslang och en fetish för att dränka allt som dränkas kan, kom vi slutligen fram till en tjärn högt upp på en platå. Vi slog upp våra tält på en fiskebrygga, hängde upp de dyngsura kläderna i ett vindskydd och undrade vad i helsike vi hade gett oss in på. En enhörning kunde från sin regnbåge se vårt lidande, fylldes av kärleksfullt medlidande och bestämde sig för att sända hjälp. Denna första kvällnings dystra läger lystes upp av ett oväntat ljus. En bil svängde in, parkerade och två män, två höppes, Bill och Bull från varsin generation, stiger ur. Glada i hågen hälsar de på oss, ser att vi blötfryser, konstaterar att vi behöver en eld, tar fram en yxa och hugger till ved av de tjocka stockar vi inte kunnat annat än att karva på med våra moraknivar. Därefter bjuder de på hembakade bullar, trevligt sällskap och höjer vårt humör väsentligt innan de några timmar senare försvinner ut i natten. True story! Jag är skeptiskt till mycket, men till vänliga människor på landsbyggden sätter jag min fulla tillit, och till enhörningar. Enhörningar är bra och lever ascoola liv bland regnbågarna, vilket innebär att de alltid är nära när vädret är som värst. Kom ihåg det.
Allt det där skedde i gångna tider, över en vecka sedan. Vi är inte längre nybörjare bland cykelfararnas spandexbeklädda värld, utan… eller jo, vi är nybörjare. Dag tre tappar Victor kedjan och sådär som man brukar kunna göra försöker han förmå den till att hoppa tillbaka genom att växla upp och trampa till. Trixet fungerade inte som det var tänkt. Kedjan fastnade undertill, kom i kläm och några länkar blev en aning skeva, med föjlden att kedjan nu fått egen vilja till att själv kunna bestämma när det var dags att växla, vilket den tydligen tyckte att det var hela jävla tiden. Vi hade cyklat åtta mil den dagen och planerat att cykla ytterligare fem för att ta oss till Sundsvall, och där vila ut hos en vän under söndagen. Ingen av oss vet hur man ordnar en trasig kedja, en kunskap som ändå inte hade hjälpt, då vi inte hade (och fortfarande inte har) någon reservkedja med oss. I samband med detta kunde vi även konstatera att ingen av oss inför resan har försökt att lära sig ett smack om varken vardagligt underhåll eller reperation av cyklar. Inte heller hade vi någon extra cykelslang, något vi nu har införskaffat men under några dagar hann vi vara påtagligt nervösa över detta faktum där vi cyklade fram på ödsliga grusvägar.
Tillbaka till stunden för kedjeincidenten. Jag föreslår att vi på plats istället slår läger för natten. En sällsamt beslutsam min tar makten över Victors ansikte, med allvarlig röst förkunnar han att expeditionen fortsätter som planerat. När det strax därpå visar sig att asfalten de sista fem milen på grund av vägarbete är uppsliten, förändras Victors ansiktsuttryck sakteligen men säkert till något högrött explosivt. Jag var väldigt frestad att se ifall en tändsticka skulle få honom att antända, men valde att avstå då han är både större och starkare än mig.
Att ta oss fram till Sundsvall visade sig ändå vara mödan värt. Anton Alfredsson hämtade upp oss med bil och masserade, i sitt föräldrahem beläget några mil utanför staden, varsamt våra slitna kroppar med jaccuzi, badtunna, alkohol, obskyra skämt och mat. Efter två nätter med helpension i denna privata spa-anläggning var vi redo att cykla vidare. Denna dagstur blev en kortare, knappt sex mil, till Viksjö, där Anton råkar ha en barndomsvän som äger byns enda restaurang, mack och matbutik. Äventyret kunde för ett dygn fortsätta att vara ett behagligt nöje.
I skrivande stund sitter vi i vår storebrors lägenhet i Umeå. För att vi skulle kunna fira midsommar tillsammans körde han 13 mil, enkel väg, och hämtade upp oss i Lycksele. I morgon tar vi bussen tillbaka, för att därifrån fortsätta trampa norrut. Våra cyklar kunde vi ställa in på ett lager tillhörande OKQ8. Blotta tanken på denna möjlighet fick vi från en gubbe vi mötte längs vägen, eller rättare sagt, en gubbe som när han fick syn på oss tvärnitade, studdsade ut och bland annat sa att folk här uppe aldrig är omöjliga. Vi har mött och fått glada tillrop från en otalig mängd okända människor, vanligen med en ålder närmare våra fötäldrars än vår egen.
Som avslutning på denna första längs vägen skrivna text vore antagligen några mer övergripande upplevelser och lärdomar på sin plats. Vad som skulle kunna ha varit en cykelsemester har snarare liknat ett långt träningspass. På grund av arbeten som börjar i juli och en allmänt dålig planering har vi i perioder stirrat oss blinda på cykeldatorn och pressat mil efter mil, på bekostnad av sevärdheter längs vägen och kroppar som hade kunnat behöva en aning mera vila. Gällande detta har vi nu tänkt om, och Victor har planerat en resrutt som både ger mer tid för att njuta och dagsetapper som är mindre krävande. Det verkar som om vi tidigare har överdrivit tidbristen. Att vi inte stannat till och njutit i den utsträckning som vi önskat beror också på att vi större delen av tiden har haft ett riktigt jävla pissväder. Det och att vi gång på gång har varit ouppmärksamma, cyklat fel och hamnat på grusvägar högt uppe i okända bergspass.
Personligen har jag lärt mig något jag redan kan, att dagdrömma, och hur härligt enkelt det är att göra medan kroppen är syselsatt med något ändlöst repetativt. Muskler och leder kan värka efter timmar av svett, men det är liksom ingenting som angår mig. Lite då och då behöver jag tillsätta vatten och mat, och om smärtan verkar vara på väg att nå en skadlig nivå behöver jag se till att kroppen vilar lite, eller kan kanske behöva att justera utrustningen en aning. Det är som att kroppen är ett stort maskineri, en robot, och att medvetandets relation till detta är likt den jag som maskinoperatör i fabriken har till produktionen. I mitt lilla kontrollrum uppe i huvudet kan jag luta mig tillbaka, filosofera, ta en power napp eller på insidan av ögonens näthinna projicera en film. Att maskineriet får arbeta, gnisslar och gnäller en aning är ingenting som bekymrar mig, så länge det fortsätter att snurra, och om en hotande situation är på väg att uppstå börjar diverse larm tjuta vilket väcker mig från mitt meditativa tillstånd. Flämtande och pustande likt Herman Hedning tvingas hjärnkontoret att agera.
Dagdrömmeri är något av en favoritsysselsättning. I vardagen kan jag uppleva att folk ser på det som ett tecken på lättja, ett dåligt karaktärsdrag. Cyklandes till treriksröset får jag istället beröm för att jag orkar härda ut, fasten jag i själva verket bara myser i mitt trivsamma hjärnkontor. Man skulle ha haft sig en sponsor så att man kunde göra sådant här på heltid.
@the_comfortable_adventures
@emilsekoh
#treriksröset #trettiårskris #cykla #cycling #outdoor #camping
Innan jag utvecklar texten till att handla om det tänkta, vill jag varna för stundens tålamod, då jag i brist på tillgång till dator skriver detta på ett minimalt bluetooh-tangentbord med omkastade tangenter och telefonen som skärm. I korthet, omständigheterna är inte de bästa, och frustrationen har, efter ovan skrivna rader, redan börjat bubbla inom mig.
Det var nio dagar sedan vi med groteskt tungpackade cyklar rullade ut från föräldrahemmet i Järlinden. Bredvid grannhuset fick vi göra vårt första stopp. Jag hade placerat mina bakre väskor för långt fram, så att de vid varje tramptag tog i ben och fötter. Knappt hundra meter från föräldrahemmet förfärrades vi båda över cyklarnas tyngd, då det var med små marginaler vi klarade av den annars enkla kurvan upp till Slalomvägen. Ingen av oss hade tidigare cyklat längre än runt Runn, en sträcka på fem sex mil, nu hade vi redan första dagen planerat att slå detta rekord med råge, och detta på cyklar vi endast med svårigheter kunde navigera. Jag skrattade nervöst och kände modet sjunka förbi hälsenorna.
Vädret denna första dag var inledningsvis vackert. Vi vann kontroll över cyklarna, vi upplevde en oväntad benkraft, vi passerade vår sommarstuga och parodiserade en tidig scen från Sagan om Ringen. Vi var håriga små hobbitar som lämnat bekvämlighet och trygghet bakom, för att lockade av äventyret bege oss ut i det okända. Och precis som i alla sagans äventyr stod vi snart öga mot öga med illviliga krafter, vilka i vårt fall tog sig uttryck i ett helvetets skyfall som öppnade sig när vi befann oss på vad som skulle vara en genväg, men visade sig vara en tre mil lång grusväg helt utan bebyggelse och möjlighet att söka skydd.
Blöta likt tulpaner utsatta för en sadistisk blomvakt utrustad med vattenslang och en fetish för att dränka allt som dränkas kan, kom vi slutligen fram till en tjärn högt upp på en platå. Vi slog upp våra tält på en fiskebrygga, hängde upp de dyngsura kläderna i ett vindskydd och undrade vad i helsike vi hade gett oss in på. En enhörning kunde från sin regnbåge se vårt lidande, fylldes av kärleksfullt medlidande och bestämde sig för att sända hjälp. Denna första kvällnings dystra läger lystes upp av ett oväntat ljus. En bil svängde in, parkerade och två män, två höppes, Bill och Bull från varsin generation, stiger ur. Glada i hågen hälsar de på oss, ser att vi blötfryser, konstaterar att vi behöver en eld, tar fram en yxa och hugger till ved av de tjocka stockar vi inte kunnat annat än att karva på med våra moraknivar. Därefter bjuder de på hembakade bullar, trevligt sällskap och höjer vårt humör väsentligt innan de några timmar senare försvinner ut i natten. True story! Jag är skeptiskt till mycket, men till vänliga människor på landsbyggden sätter jag min fulla tillit, och till enhörningar. Enhörningar är bra och lever ascoola liv bland regnbågarna, vilket innebär att de alltid är nära när vädret är som värst. Kom ihåg det.
Allt det där skedde i gångna tider, över en vecka sedan. Vi är inte längre nybörjare bland cykelfararnas spandexbeklädda värld, utan… eller jo, vi är nybörjare. Dag tre tappar Victor kedjan och sådär som man brukar kunna göra försöker han förmå den till att hoppa tillbaka genom att växla upp och trampa till. Trixet fungerade inte som det var tänkt. Kedjan fastnade undertill, kom i kläm och några länkar blev en aning skeva, med föjlden att kedjan nu fått egen vilja till att själv kunna bestämma när det var dags att växla, vilket den tydligen tyckte att det var hela jävla tiden. Vi hade cyklat åtta mil den dagen och planerat att cykla ytterligare fem för att ta oss till Sundsvall, och där vila ut hos en vän under söndagen. Ingen av oss vet hur man ordnar en trasig kedja, en kunskap som ändå inte hade hjälpt, då vi inte hade (och fortfarande inte har) någon reservkedja med oss. I samband med detta kunde vi även konstatera att ingen av oss inför resan har försökt att lära sig ett smack om varken vardagligt underhåll eller reperation av cyklar. Inte heller hade vi någon extra cykelslang, något vi nu har införskaffat men under några dagar hann vi vara påtagligt nervösa över detta faktum där vi cyklade fram på ödsliga grusvägar.
Tillbaka till stunden för kedjeincidenten. Jag föreslår att vi på plats istället slår läger för natten. En sällsamt beslutsam min tar makten över Victors ansikte, med allvarlig röst förkunnar han att expeditionen fortsätter som planerat. När det strax därpå visar sig att asfalten de sista fem milen på grund av vägarbete är uppsliten, förändras Victors ansiktsuttryck sakteligen men säkert till något högrött explosivt. Jag var väldigt frestad att se ifall en tändsticka skulle få honom att antända, men valde att avstå då han är både större och starkare än mig.
Att ta oss fram till Sundsvall visade sig ändå vara mödan värt. Anton Alfredsson hämtade upp oss med bil och masserade, i sitt föräldrahem beläget några mil utanför staden, varsamt våra slitna kroppar med jaccuzi, badtunna, alkohol, obskyra skämt och mat. Efter två nätter med helpension i denna privata spa-anläggning var vi redo att cykla vidare. Denna dagstur blev en kortare, knappt sex mil, till Viksjö, där Anton råkar ha en barndomsvän som äger byns enda restaurang, mack och matbutik. Äventyret kunde för ett dygn fortsätta att vara ett behagligt nöje.
I skrivande stund sitter vi i vår storebrors lägenhet i Umeå. För att vi skulle kunna fira midsommar tillsammans körde han 13 mil, enkel väg, och hämtade upp oss i Lycksele. I morgon tar vi bussen tillbaka, för att därifrån fortsätta trampa norrut. Våra cyklar kunde vi ställa in på ett lager tillhörande OKQ8. Blotta tanken på denna möjlighet fick vi från en gubbe vi mötte längs vägen, eller rättare sagt, en gubbe som när han fick syn på oss tvärnitade, studdsade ut och bland annat sa att folk här uppe aldrig är omöjliga. Vi har mött och fått glada tillrop från en otalig mängd okända människor, vanligen med en ålder närmare våra fötäldrars än vår egen.
Som avslutning på denna första längs vägen skrivna text vore antagligen några mer övergripande upplevelser och lärdomar på sin plats. Vad som skulle kunna ha varit en cykelsemester har snarare liknat ett långt träningspass. På grund av arbeten som börjar i juli och en allmänt dålig planering har vi i perioder stirrat oss blinda på cykeldatorn och pressat mil efter mil, på bekostnad av sevärdheter längs vägen och kroppar som hade kunnat behöva en aning mera vila. Gällande detta har vi nu tänkt om, och Victor har planerat en resrutt som både ger mer tid för att njuta och dagsetapper som är mindre krävande. Det verkar som om vi tidigare har överdrivit tidbristen. Att vi inte stannat till och njutit i den utsträckning som vi önskat beror också på att vi större delen av tiden har haft ett riktigt jävla pissväder. Det och att vi gång på gång har varit ouppmärksamma, cyklat fel och hamnat på grusvägar högt uppe i okända bergspass.
Personligen har jag lärt mig något jag redan kan, att dagdrömma, och hur härligt enkelt det är att göra medan kroppen är syselsatt med något ändlöst repetativt. Muskler och leder kan värka efter timmar av svett, men det är liksom ingenting som angår mig. Lite då och då behöver jag tillsätta vatten och mat, och om smärtan verkar vara på väg att nå en skadlig nivå behöver jag se till att kroppen vilar lite, eller kan kanske behöva att justera utrustningen en aning. Det är som att kroppen är ett stort maskineri, en robot, och att medvetandets relation till detta är likt den jag som maskinoperatör i fabriken har till produktionen. I mitt lilla kontrollrum uppe i huvudet kan jag luta mig tillbaka, filosofera, ta en power napp eller på insidan av ögonens näthinna projicera en film. Att maskineriet får arbeta, gnisslar och gnäller en aning är ingenting som bekymrar mig, så länge det fortsätter att snurra, och om en hotande situation är på väg att uppstå börjar diverse larm tjuta vilket väcker mig från mitt meditativa tillstånd. Flämtande och pustande likt Herman Hedning tvingas hjärnkontoret att agera.
Dagdrömmeri är något av en favoritsysselsättning. I vardagen kan jag uppleva att folk ser på det som ett tecken på lättja, ett dåligt karaktärsdrag. Cyklandes till treriksröset får jag istället beröm för att jag orkar härda ut, fasten jag i själva verket bara myser i mitt trivsamma hjärnkontor. Man skulle ha haft sig en sponsor så att man kunde göra sådant här på heltid.
@the_comfortable_adventures
@emilsekoh
#treriksröset #trettiårskris #cykla #cycling #outdoor #camping
16-06-22 Omskrivna i lokalpressen!
16-06-22
Rubriken säger allt. Tänkte inte använda inlägget till annat än att länka vidare. Det är några felcitat och det omnämnda nobbla syftet, att cykla för att locka ut andra i naturen, är inget jag skrivit under på. Det låter krasst att säga, men anledningarna till att jag cyklar norrut är enbart slumpmässigt egoistiska. Min lillebror frågade mig via Facebook när jag bakfull satt och sippade kaffe i Vietnam. Det lät roligt och fungerade som en värdig ursäkt till att undvika arbetsmarknaden ännu en tid. Hur som helst blev artikeln ganska rolig, och både jag och min bror är väldigt glada över att de hörde av sig. Kanske blir det en uppföljare
http://www.dt.se/dalarna/falun/broderna-bergstroms-annorlunda-semester-cyklar-200-mil-mellan-falun-och-treriksroset
@the_comfortable_adventures
@emilsekoh
#treriksröset #cykla #cycling #trettiårskris #outdoor #camping #almostfamous #lokalkändis
Rubriken säger allt. Tänkte inte använda inlägget till annat än att länka vidare. Det är några felcitat och det omnämnda nobbla syftet, att cykla för att locka ut andra i naturen, är inget jag skrivit under på. Det låter krasst att säga, men anledningarna till att jag cyklar norrut är enbart slumpmässigt egoistiska. Min lillebror frågade mig via Facebook när jag bakfull satt och sippade kaffe i Vietnam. Det lät roligt och fungerade som en värdig ursäkt till att undvika arbetsmarknaden ännu en tid. Hur som helst blev artikeln ganska rolig, och både jag och min bror är väldigt glada över att de hörde av sig. Kanske blir det en uppföljare
http://www.dt.se/dalarna/falun/broderna-bergstroms-annorlunda-semester-cyklar-200-mil-mellan-falun-och-treriksroset
@the_comfortable_adventures
@emilsekoh
#treriksröset #cykla #cycling #trettiårskris #outdoor #camping #almostfamous #lokalkändis
16-06-15 Ska cykla till treriksröset
16-06-15
Jag sa upp mig strax före jul. Tillägnade en månad åt friluftsliv i snölandskap, innan jag lämnade landet för att arbeta som night manager i Kambodja, vilket visserligen inte var planerat, men det var så det blev. Kom hem därifrån någon vecka in i maj, och har sedan dess just inte gjort någonting alls. Har blivit lite bättre på gitarr, läst några böcker, promenerat i skogen och sånt, men egentligen inte gjort någonting värt att berätta, inte heller någonting som berikat mitt dystra bankkonto. Maj har varit fantastisk. Det borde oftare vara arbetsfria och resefria maj-månader, sisådär åtta gånger om året.
I morgon ska jag resa mig från sofflocket. Jag ska inte arbeta, för än har jag pengar nog till att hålla mig undan ytterligare ett tag. Jag ska cykla, jag ska cykla skitlångt, hela vägen upp till treriksröset, är det tänkt. Min lillebror Victor har velat göra det i flera år. Tidigare i våras började han prata om det igen och lyckades fånga mig i rätt ögonblick, där jag en aning bakfull satt och sippade kaffe på ett fik i Vietnam. Jag lovade, och nu är det aningen för sent att dra sig ur. Något liknande hände med min storebror David för åtta nio år sedan. Den gången hamnade jag långt ut på den mongoliska stäppen mitt i smällkalla vintern. Oavsett vad har jag framför mig lär jag åtminstonde inte frysa lika mycket som i Mongoliet.
För några dagar sedan tittade jag på kartan han har köpt. Sverigeleden, som vi följer, tar oss 162 mil norrut. Därefter är det ytterligare en sträcka på obekant många mil till treriksröset, och för att ta oss hem behöver vi, när målet väl är nått, ta oss cirka 30 mil söderut till Gällivare, varifrån vi tar tåget hem. Totalt innebär det att vi ska trampa på i cirka 200 mil, uppdelat på dagsetapper på 8 till 10 mil. Jag har aldrig motionerat cykling, om än det varit en del av min vardag. Vid ett par tillfällen, kanske 17 år sedan senast, har jag cyklat ett familjelopp runt en sjö här i Falun, en distans på 5,7 mil. Relationen till mitt arsle kommer att nå nya dimensioner, ibland vädjandes till som en gud, ibland förbannandes som en demon. Jag tycker om min stjärt, det ska bli intressant att se åt vilket håll relationen utvecklas.
Den totala cykelsträckan på skitmånga mil till trots, så är det faktiskt inte vad som nu, kvällen innan, skrämmer mig mest. Det där är ju bara den planerade rutten, och jag har aldrig haft något problem med att lämna projekt innan de ens har fått en chans att gå i hamn. Faktiskt är det snarare en regel än ett undantag, att jag lämnar skeppet lagom som stormen skymtas i horisonten, fast då för att kapa något annat skepp, gärna ett mindre flyt-dugligt som jag råkar kastas in i en annan storm med. Skeppsbruten kravlar jag mig i land på en okänd ö, konstaterar att det finns gott om färsk frukt och dricksvatten, myser ner på stranden, hittar några vänner och tänker att det här var inte så illa ändå.
Vad som skrämmer mig mer än den jobbigt långa distansen och den kommande mer djupgående relationen till min nederända, är avsaknad av eluttag i tältet. Ja, jag vet, det låter fånigt både när man skriver och läser det sådär, men icke desto mindre är det en absolut sanning; i tältet finns inga eluttag, och utan eluttag kan jag inte ladda mina högteknologiska prylar, vilket är prylar jag tycker väldigt mycket om, och tillbringar en signifikant del av min vardag med. Visst, jag ska cykla, uppenbarligen alldeles för länge varenda dag, men ibland måste jag också uppdatera Instagram, kolla på filmer (ska jag verkligen ha med mig datorn?), och, och typ hålla mig à jour med dagstidningarnas (ansiktsbokens) nyhetsflöden. Vad ska jag annars göra när vi inte cyklar? Bygga korthus av barr? Friluftsliv är kul, men jag har inget intresse av att gräva fram bortglömda lekar, det finns en anledning till att ingen leker dem längre.
De med rätta bortglömda lekarna var ett sidospår. Tillbaka till tältandet. Det är ganska fascinerande när man tänker på det, att under en månads tid kommer jag och min lillebror inte att väggar runt omkring oss när vi sover. Vi har ett varsitt litet bärbart hus som vi mot kvällen packar upp på ett lämpligt ställe, och på morgonen packar ihop igen och lägger på våra cyklar för att sedan relativt godtyckligt strutta vidare längs småvägarna. Det innebär någonslags frihet tror jag. Frihet från en fast address, frihet till en rörlig address. Fria från avlopp, fria till att skita i skogen. Fria till att manuellt släpa vår packning uppför till synes oändligt långa branta backar medan regnet öser ner. Fria till att ryka ihop över minsta småsak då vi inte haft annat umgänge än varandra under några veckors tid. Fria till att drömma om ett varmt hus med ett kylskåp fullt av mat. Fria till att hälla metanol i maten och slänga sig ut för en klippa, i hopp om att få sitt sista hopp illustrerat av Jan Stenmark. “Är man fri, så är man fri, och inget mer med det. Frihet kostar dig allt du har min vän.”
Nej, nu har texten börjat bli lite väl tramsig. Uppenbarligen har jag inte särskilt mycket att skriva om det kommande, kanske för att jag inte har någon aning om vad jag beger mig in på. Hade jag haft det skulle jag eventuellt inte ha åkt iväg. Okunskap är bra, den naive med äventyrslystnad får uppleva mycket, bland annat särskilt höga avgifter från försäkringsbolagen. Angående okunskap konstaterade jag och min lillebror härom veckan att vi har ägnat mer tid till att diskutera vårt gemensamma instagram-konto (the_comfortable_adventurers) än vi har lagt på att kika på resrutten och lämpliga övernattningsplatser. Det var eventuella teman gällande fotonas filter, färgsättning, vinklar och #-tags som stod på tapeten. Jag kan inte minnas att vi bestämde oss för någonting särskilt. Vi är barn av vår tid. Hoppas att Telias nät är lika bra som de lovar, och att vi kan finna caféer där vi kan dricka billigt kaffe medan våra prylar laddas.
@the_comfortable_adventures
@emilsekoh
#treriksröset #cykling #hipster #adventure #ihavenoideawhatimdoing #janstenmark
Jag sa upp mig strax före jul. Tillägnade en månad åt friluftsliv i snölandskap, innan jag lämnade landet för att arbeta som night manager i Kambodja, vilket visserligen inte var planerat, men det var så det blev. Kom hem därifrån någon vecka in i maj, och har sedan dess just inte gjort någonting alls. Har blivit lite bättre på gitarr, läst några böcker, promenerat i skogen och sånt, men egentligen inte gjort någonting värt att berätta, inte heller någonting som berikat mitt dystra bankkonto. Maj har varit fantastisk. Det borde oftare vara arbetsfria och resefria maj-månader, sisådär åtta gånger om året.
I morgon ska jag resa mig från sofflocket. Jag ska inte arbeta, för än har jag pengar nog till att hålla mig undan ytterligare ett tag. Jag ska cykla, jag ska cykla skitlångt, hela vägen upp till treriksröset, är det tänkt. Min lillebror Victor har velat göra det i flera år. Tidigare i våras började han prata om det igen och lyckades fånga mig i rätt ögonblick, där jag en aning bakfull satt och sippade kaffe på ett fik i Vietnam. Jag lovade, och nu är det aningen för sent att dra sig ur. Något liknande hände med min storebror David för åtta nio år sedan. Den gången hamnade jag långt ut på den mongoliska stäppen mitt i smällkalla vintern. Oavsett vad har jag framför mig lär jag åtminstonde inte frysa lika mycket som i Mongoliet.
För några dagar sedan tittade jag på kartan han har köpt. Sverigeleden, som vi följer, tar oss 162 mil norrut. Därefter är det ytterligare en sträcka på obekant många mil till treriksröset, och för att ta oss hem behöver vi, när målet väl är nått, ta oss cirka 30 mil söderut till Gällivare, varifrån vi tar tåget hem. Totalt innebär det att vi ska trampa på i cirka 200 mil, uppdelat på dagsetapper på 8 till 10 mil. Jag har aldrig motionerat cykling, om än det varit en del av min vardag. Vid ett par tillfällen, kanske 17 år sedan senast, har jag cyklat ett familjelopp runt en sjö här i Falun, en distans på 5,7 mil. Relationen till mitt arsle kommer att nå nya dimensioner, ibland vädjandes till som en gud, ibland förbannandes som en demon. Jag tycker om min stjärt, det ska bli intressant att se åt vilket håll relationen utvecklas.
Den totala cykelsträckan på skitmånga mil till trots, så är det faktiskt inte vad som nu, kvällen innan, skrämmer mig mest. Det där är ju bara den planerade rutten, och jag har aldrig haft något problem med att lämna projekt innan de ens har fått en chans att gå i hamn. Faktiskt är det snarare en regel än ett undantag, att jag lämnar skeppet lagom som stormen skymtas i horisonten, fast då för att kapa något annat skepp, gärna ett mindre flyt-dugligt som jag råkar kastas in i en annan storm med. Skeppsbruten kravlar jag mig i land på en okänd ö, konstaterar att det finns gott om färsk frukt och dricksvatten, myser ner på stranden, hittar några vänner och tänker att det här var inte så illa ändå.
Vad som skrämmer mig mer än den jobbigt långa distansen och den kommande mer djupgående relationen till min nederända, är avsaknad av eluttag i tältet. Ja, jag vet, det låter fånigt både när man skriver och läser det sådär, men icke desto mindre är det en absolut sanning; i tältet finns inga eluttag, och utan eluttag kan jag inte ladda mina högteknologiska prylar, vilket är prylar jag tycker väldigt mycket om, och tillbringar en signifikant del av min vardag med. Visst, jag ska cykla, uppenbarligen alldeles för länge varenda dag, men ibland måste jag också uppdatera Instagram, kolla på filmer (ska jag verkligen ha med mig datorn?), och, och typ hålla mig à jour med dagstidningarnas (ansiktsbokens) nyhetsflöden. Vad ska jag annars göra när vi inte cyklar? Bygga korthus av barr? Friluftsliv är kul, men jag har inget intresse av att gräva fram bortglömda lekar, det finns en anledning till att ingen leker dem längre.
De med rätta bortglömda lekarna var ett sidospår. Tillbaka till tältandet. Det är ganska fascinerande när man tänker på det, att under en månads tid kommer jag och min lillebror inte att väggar runt omkring oss när vi sover. Vi har ett varsitt litet bärbart hus som vi mot kvällen packar upp på ett lämpligt ställe, och på morgonen packar ihop igen och lägger på våra cyklar för att sedan relativt godtyckligt strutta vidare längs småvägarna. Det innebär någonslags frihet tror jag. Frihet från en fast address, frihet till en rörlig address. Fria från avlopp, fria till att skita i skogen. Fria till att manuellt släpa vår packning uppför till synes oändligt långa branta backar medan regnet öser ner. Fria till att ryka ihop över minsta småsak då vi inte haft annat umgänge än varandra under några veckors tid. Fria till att drömma om ett varmt hus med ett kylskåp fullt av mat. Fria till att hälla metanol i maten och slänga sig ut för en klippa, i hopp om att få sitt sista hopp illustrerat av Jan Stenmark. “Är man fri, så är man fri, och inget mer med det. Frihet kostar dig allt du har min vän.”
Nej, nu har texten börjat bli lite väl tramsig. Uppenbarligen har jag inte särskilt mycket att skriva om det kommande, kanske för att jag inte har någon aning om vad jag beger mig in på. Hade jag haft det skulle jag eventuellt inte ha åkt iväg. Okunskap är bra, den naive med äventyrslystnad får uppleva mycket, bland annat särskilt höga avgifter från försäkringsbolagen. Angående okunskap konstaterade jag och min lillebror härom veckan att vi har ägnat mer tid till att diskutera vårt gemensamma instagram-konto (the_comfortable_adventurers) än vi har lagt på att kika på resrutten och lämpliga övernattningsplatser. Det var eventuella teman gällande fotonas filter, färgsättning, vinklar och #-tags som stod på tapeten. Jag kan inte minnas att vi bestämde oss för någonting särskilt. Vi är barn av vår tid. Hoppas att Telias nät är lika bra som de lovar, och att vi kan finna caféer där vi kan dricka billigt kaffe medan våra prylar laddas.
@the_comfortable_adventures
@emilsekoh
#treriksröset #cykling #hipster #adventure #ihavenoideawhatimdoing #janstenmark
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)