16-07-13 Midnattssolsvandring bland renar
Vägarna tar som tidigare beskrivet slut på den svenska sidan, bebyggelsen likaså. Vill man ta sig till Treriksröset utan att vandra över de svenska fjällen är utgångspunkten Kilpisjärvi, en finsk by med hundra fasta invånare, och en utstrålning som påminner om Åre, fast mindre och vildare.
Vi kommer in i byn, ser en skyltning som lovar mat och svänger in. Från en storväxt skäggig karl med ett ankare tatuerat på underarmen beställer vi mat och öl. Puben är tom, sånär som på en grupp dyngraka norska långtradarchaufförer. De identifierar oss som cyklister, berättar att de hatar sådana men blir ändå respektfulla när de får höra hur långt vi tagit oss. De ser ut att ha supit hårt i ganska många timmar. Det här är slutet av deras kväll. Klockan visar 18:30. Vi orkar inte nämnvärt bry oss om dem.
I förväg hade vi sett att det finns två campingar i byn. Den ena hade en professionellt framtagen lay out och en flashig hemsida. Den andra hade inte uppdaterat sin hemsida, som såg ut att vara från 90-talet, under de senaste fem åren. Utan ett uns av tvekan väljer vi den andra. Den ligger en halvmil utanför byn, dags att cykla vidare. Ett imponerande berg tonar upp sig. Toppen går inte att se då det är omslutet av moln. På sluttningen av dess fot ligger campingen. Den unga kvinnan i receptionen är väldigt trevlig, visar på en karta var man får tälta och önskar oss lycka till med att finna a good spot. Vi inser att vi på tidigare campingar varit bortskämda med plana ytor och kortklippt gräs där vi längs slutningen bland björkar försöker hitta något. Victor finner två perfekta platser ganska högt upp. Utsikten över Sveriges baksida är fantastisk. Vi blir kvar där i fyra nätter. Trötta från dagen och med sömnbrist från natten innan somnar vi snart och sover i bortåt tolv timmar.
Följande dag tar vi båten över till Treriksröset. Det känns lite som en turistfälla, kostar 250 kr för tur och retur. Vi hade kunnat gå istället, en sträcka på en mil, men fan, det kul att åka båt, och jag halvsprang istället nästan hela vägen dit någon dag senare. Det finns inte särskilt mycket att säga om Treriksröset. Vädret var en aning dimmigt, småregnigt och allmänt jävligt. Röset i sig är ett skitfult betongfundament som ser ut att stå pall för tusentals år framåt. Lite kul var det ändå att springa runt det i en cirkel och att ha varit i tre länder under loppet av några sekunder. Det var även roligt att pissa på Sveriges nordligaste del i ett buskage en bit bort, pubertalt kanske, och jag kom på mig själv med att samtidigt peka finger i diverse riktningar. Vi och de andra turisterna går tillbaka till båten. Kaptenen räknar oss en gång, två gånger, tre gånger, tittar på klockan, rycker på axlarna och sätter av. Det går som sagt att promenera tillbaka. På kvällen tittar vi, uppmuntrade av samma trevliga kvinna från receptionen, på en fotbollsmatch i storstugan. Stämningen var mysig. Somliga av de andra såg att ha tillbringat veckor, månader ensamma ute bland fjällen. Nu njöt de av öl och mat. En finne vi pratade med hade just kommit tillbaka från Tromsö. Han hade åkt dit för att arbeta, men efter en halvtimme i folkvimlet hade han fått nog och vänt tillbaka till busstationen.
Nästa dag har molnen skingrats. I solskenet strålar toppar vi tidigare inte kunnat urskilja. Vi är sugna på att springa upp för ett berg och far på cyklarna i riktning mot norska gränsen för att hitta en lämplig stig. Att promenera längs stigen som börjar i anslutning till campingen tänkte vi av någon outgrundlig anledning inte på. Kanske för att hon från receptionen rekommenderat oss en grusväg. Vid gränsen till Norge hittar vi på den. En bom ligger nedfälld, nycklarna sitter i låset, norrlandslåsning. Vi chansar, hoppas på att det är rätt och att den inte leder in på någons tomt. Utan packning känns cyklarna lätta som fjädrar, svävandes tar vi oss uppför de branta backarna bland björkbuskagen. Vägen blir smalare, grusunderlaget upphör och lagom som vi kommit upp i en fjälldal har grusvägen förvandlats till en upptrampad stig. Fjället i sydlig riktning, Saana, vilket även är fjället vid vars fot vår camping ligger vid fast åt en annan riktning, ser störst och brantast ut. Via en vid båge tar vi därför riktning ditåt.
Egentligen hade vi nog tänkt att ställa cyklarna i dalen och fortsätta till fots men nu blev det istället att vi börjar släpa dem när det blivit för brant för att kunna sitta till sadels. Uppåt uppåt tar vi oss, stigarna har vi vikt av ifrån långt nedan. Oftast går det bra att rulla cyklarna framför oss men i riktigt branta partier och över vattendrag får vi lyfta dem. Med tanke på att de är stabila packcyklar med smala däck och utan stötdämpare känns det lite korkat. De är konstruerade för landsvägar, inte för otrampad träng, men nu har det blivit en grej och skrattandes åt vår idioti kämpar vi vidare. Under en ravin, för brant för att ta sig uppför, når vi snö som juli till trots ännu inte har hunnit smälta undan. Instinktivt börjar vi omedelbart att krama ett par snöbollar, ger varandra ett par blickar men väljer istället att kasta dem utåt och ser på medan de faller och tar mark djupt där nere.
Vi går under ravinen, rundar den och kommer snart upp på platån. Här uppe, på kala stenhällar kan vi bitvis börja cykla igen medan vi fortsätter att ta höjd. Här uppe är det även ganska gott om turister, som istället för att traska vår otympliga väg valt att ta trappan som tydligen fanns. De ser storögt på oss där vi kommer från fel håll. Några skrattar, andra ser bara häpna ut. För att göra det än bättre packar jag upp några öl som vi skrålandes skålar när vi tycker att vi nått lämplig höjd. Vi låter scenen fortsätta en liten stund innan vi går åt varsitt håll för att i stilla ro njuta av utsikten över Finland, Norge och Sverige. Jag har med mig ett par hörlurar och drar på en violinkonsert som Bach knåpat ihop. Det känns väldigt passande då jag till just dessa stycken alltid visualiserar vyer likt de jag nu har framför mig. Det enda jag saknar är att kunna flyga ut över dem, för det gör jag alltid i dagdrömmandet. Jag är frestad att hoppa ut över ett krön som ser ut att slutta rakt i ett par hundra meter, men det skulle nog ha blivit ett snabbt platt fall och inte den utdragna viktlösa upplevelse jag hoppats på, så jag låter bli.
Efter att ha slappat där uppe i bortåt en timme börjar det bli dags att ta sig ned igen. Den nyss så rofyllda sinnesstämningen skulle nu komma att bytas till ett adrenalinpumpande energipåslag. Vi har ju cyklarna med oss och även fast de inte är lämpade för sånt här var gravitationens potential alldeles för frestande för att vi skulle kunna låta bli. De turister som först skrattat och sedan sett oss dricka öl ser nu uppriktigt oroliga ut. Jag förstår dem, för det här var en aning dödsbejakande, men jäklar vad roligt. De odämpade cyklarna skräller och slår, främre kasserpartiet slår i stenar och vid ett flertal tillfällen är jag på väg att flyga över styret. På något underligt sätt tar vi oss ändå ner helskinnade med cyklarna i behåll. Jag känner mig, och är, lika häftigt som en testosteronfylld tonåring, vilket är ett tillstånd som nog av och till är nyttigt att uppleva.
Vi cyklar förbi vår camping och vidare in till byn för att handla mat och öl. Längs vägen flinar vi lite åt en mötande ren som springer lite sick sack med en tutande karavan bakom sig. Seriöst, de är fan överallt här. Senare på kvällen kom det förbi ett gäng vid våra tält, en ställde sig och sket utanför min tältöppning, en annan snubblade över Victors stormlinor. Särskilt mycket mer hände inte denna dag. Vi lagade väldigt mycket mat, låg i tälten, käkade chips och drack öl. Nästa dag däremot, vår sista i Kilpisjärvi, bjöds det på äventyr fram till morgonen.
Under dagen hade vi sprungit runt på några andra fjäll, fast denna gång utan att kånka runt på cyklarna. Det är svårt att få nog av dem, fjällen alltså, det är även svårt att bedöma avstånd i denna miljö. När Victor vände tillbaka var jag sugen på mer och tog sikte på ett vattenfall som syntes i fjärran, vädret var ju så vackert och morgonen efter skulle vi vända söderut igen. Denna lilla extratur resulterade i att jag kom tillbaka bortåt tre timmar senare än min lillebror. Väl tillbaka hade jag lagom hunnit dricka ett par öl och ätit kvällsmat när jag får ett meddelande av hon från receptionen, Kaisa heter hon för övrigt. Kaisa tyckte att vi skulle komma och göra henne sällskap på en terass. Vi går dit, sitter där, dricker och pratar i några timmar, konstaterar att det är midnatt och att solen sidledes är på väg in bakom ett berg. Vi bestämmer oss för att ta oss upp till samma fjälldal som jag och min bror först kommit upp i med våra cyklar, för att där kunna fortsätta njuta av solen. Färdkost packas och vi beger oss ut i den soliga natten.
Dalen var vacker under dagen, men gör sig än bättre nu när solen ligger närmare horisonten och klär allting i ett rosa skimmer som sakta mörkas av i delen som ligger i skugga från berget. Vi står fortfarande som fastlåsta vid denna vy när vi på avstånd ser rörelse och ljudet av enstaka bjällror. Lockade söker vi oss upp på en höjd i dess riktning. Vad vi såg var renar. Jag har tidigare beskrivit dem som en aning löjeväckande där de förvirrade stör trafiken, snubblar på Victors tält och bajsar utanför mitt. Nu finns det ingenting Robert Gustavsson-aktigt över dem. Nu utgör de bland de mäktigaste av syner jag sett i hela mitt liv. Hjorden var gigantisk. Det rörde sig om tusentals stora djur i förflyttning. De kommer ner från fjället vi varit uppe på med våra cyklar, täcker hela dalen och fortsätter bortåt in vid sidan av nästa fjäll. De är så många som rör sig över ett så stort område att vi varken kan urskilja ledets början eller slut. Och ovanför hänger bland de vackraste av ljuskällor, midnattssolen, en solnedgång och soluppgång som varar i timmar.
Under en halvtimme betraktar vi skådespelet och gör vårt bästa för att fånga det på kort. Ständigt kan vi urskilja konturerna av nya renar som kommer över fjället. Tillslut bestämmer vi oss för att gå vidare, i en lucka vågar vi korsa deras väg. Vi fortsätter att vandra i ytterligare ett par timmar och går sedan i ett drömlikt tillstånd hemåt. Väl i tältet hinner jag lagom krypa ner i min sovsäck och trycka i öronpropparna när jag i marken känner dunsar. Jag kravlar mig upp och ser ut genom ventilen på tältets baksida. En meter bort står en ren med imponerande horn och ser tillbaka på mig. Bakom honom passerar ett tiotal andra. Han vänder sig om och lunkar vidare. Jag sjunker förnöjdsamt ner, sluter ögonen och somnar. Några timmar senare ringer väckarklockan. Dags att packa ihop och påbörja resan söderut.
onsdag 13 juli 2016
söndag 10 juli 2016
16-07-10 Treriksröset. Vi är framme. Jag vill fortsätta.
16-07-10 Vi är framme. Jag vill fortsätta.
Vägarna i Sverige tar slut efter Karesuando. Vi behöver ta oss över till den finska sidan för att kunna fortsätta. Det finns en väg i Sverige som ligger längre norrut, men den är inte sammankopplad med det övriga nätet. Vi hamnade på E8:an. Den rundar sveriges nordliga gräns och fortsätter in i Norge mot Tromsö. På så sätt är det en speciell väg, då den förbinder städer över svindlande stora ödemarker. Och den används flitigt, sällan, om överhuvudtaget, har vi cyklat längs en så trafikerad sträcka under dessa veckor.
Vi skulle följa E8:an i elva mil. En stark och isande kall vind följde den åt motsatt håll. För att inte tappa farten behövde vi återkommande trampa på även i nedförsbackar. Himmelen var grådaskig och bjöd av och till, under den i övrigt svinkalla dagen, på ett svalkande regn. I relation till att vi därutöver gjorde en stigning på några hundra meter, så vågar jag påstå att det här nog var den fysiskt mest krävande etappen. Det mentala vädret, däremot, bjöd inom mig på strålande solsken. Den täta trafiken hade jag snart vant mig vid och kunde därefter ignorera. Istället uppmärksammade blicken hur vi äntligen kommit ur barrskogarna. Det var en fröjd att se hur vi nu var omringade av sumpmarker och låga vindpinade björkar. Stadigt närmade vi oss bergen i fjärran.
Efter fem mil började vi bli lite trötta, kände att det var dags för lunch och började hålla utkik efter en lämplig plats. Några matställen eller rastplatser fanns inte. Under alla dessa mil existerade bara, med undantag för någon jävligt ensam gård, vi, E8:an med dess trafik och vildmark. Vid ett par tillfällen stannade vi men fortsatte igen då antingen blåsten gjorde att vi hade behövt slå upp ett tält som vindskydd för fältköken, eller myggen i de områden som låg i lä bildade täta svarta moln. Vi har under resan blivit härdade, men det här kan bara beskrivas som löjligt.
Efter sex mil hittade vi en sommarstuga som enligt skyltningen var en camping med kaffe-servering. Vi klev av cyklarna och chansade. I mitt förra inlägg skrev jag om den negativa stereotypen av finnar. Nu fick vi möta den motsatta. Stugan vi kom in i gav ett trivsamt intryck med väggar fyllda av tavlor föreställandes samer och renar, och hantverk, förmodligen lokalt producerade, utplacerade här och var. Tanten därinne var lika dålig på engelska som på svenska, men väldigt vänlig. Hon sålde kaffe och kakor, men ingen mat. På en enstavig blandning av svenska och engelska förklarade hon, som svar på vår fråga, att det här är det enda stoppet, enda stoppet på en distans längre än Falun - Mora. Språkproblematiken till trots läste hon vår situation, förstod våra behov och bjöd in oss till att laga mat i köket avsett för camping-gästerna. Återigen, folk på landsbygden, fantastiska. Konsekvent har vi fått känna på det under resan, att ju längre bort vi varit från städer och tätorter, desto vänligare och mer tillmötesgående människorna vi träffat.
Vi lagar alltså mat i hennes kök, köper därefter en varsin kaffe och fortsätter. Under följande halva tilltar vind och uppförsbackar. Trots lunchen är vi väldigt trötta, delvis på grund av tidigare beskrivna faktorer, delvis då en högljud dansk familj under föregående natt sett till att vi inte fått mer än tre-fyra timmars sömn. Även trafiken bidrog nog en del, helt gick den inte att ignorera. Det krävdes lite uppmärksamhet för att hålla sig längst ut i vägrenen på den smala hundra-vägen. Inte fara i diket, inte bli överkörd. Samtalen blir sparsamma. Tigandes kämpar vi på var för sig.
Jag kom på mig själv med att upprepa ett mantra. Det var en blandning mellan en sångtext och biologiska förutsättningar. Texten från sången var “Det är då som det stora vemodet rullar in, och från havet blåser en isande gråkall vind”, den biologiska förutsättningen “Människan är världens uthålligaste landlevande djur.” Dessa rader snurrade runt runt i mitt huvud där jag med ishavsvinden piskande i ansiktet kämpade mig framåt med bilar som for förbi tätt intill min sida. Man skulle kunna tro att jag led, men det är fel. In i märgen genomborrades jag av ren och skär lycka. Jag vet inte om det är sant, att vi skulle vara det uthålligaste landlevande djuret, men när jag finner mig i situationer likt denna, där fysiken måste disciplineras av medvetandet för att kämpa på, då njuter jag. Jag mår så jäkla bra av att pressa mig själv mot utmatning. Det känns så naturligt.
Det var i detta smått sado-mashoistiska tillstånd som jag kom att tänka på att äventyret snart skulle vara över, att det här var de sista milen, att vi från Kilpisjärvi skulle ta en båt över sjön för att se det fula betong-treriksröset, och några dagar senare återvända till civilisationen, sova inomhus och ha tillgång till dusch, kylskåp och spis. Glädjen skiftade vid denna insikt över till sorg. Jag var på vippen att brista ut i tårar. Jag svor över de låga siffrorna på mitt bankkonto och att jag skrivit kontrakt på att undervisa i Uppsala. Jag ville bara fortsätta, in i Norge, in bland bergen, uppför bergen, bort, försvinna i vildmarken. I skrivande stund, ett dygn senare, känner jag ungefär likadant. Förutom det marginella utbudet av tjejer, så finns det ingenting som jag saknar här uppe. Visst, vänner och familj saknar jag väl alltid, men att vara borta från dem i månader i sträck är van vid. Kropp och sinne vill fortsätta, vill pressa gränser, vill lära sig mer om att bo i tält och ta sig fram på cykel, men jag har tvingats erkänna att det inte blir något mer nu som i nu. Jag har några dagar till här uppe, sen blir det arbete för en period, men sen jävlar..
Vägarna i Sverige tar slut efter Karesuando. Vi behöver ta oss över till den finska sidan för att kunna fortsätta. Det finns en väg i Sverige som ligger längre norrut, men den är inte sammankopplad med det övriga nätet. Vi hamnade på E8:an. Den rundar sveriges nordliga gräns och fortsätter in i Norge mot Tromsö. På så sätt är det en speciell väg, då den förbinder städer över svindlande stora ödemarker. Och den används flitigt, sällan, om överhuvudtaget, har vi cyklat längs en så trafikerad sträcka under dessa veckor.
Vi skulle följa E8:an i elva mil. En stark och isande kall vind följde den åt motsatt håll. För att inte tappa farten behövde vi återkommande trampa på även i nedförsbackar. Himmelen var grådaskig och bjöd av och till, under den i övrigt svinkalla dagen, på ett svalkande regn. I relation till att vi därutöver gjorde en stigning på några hundra meter, så vågar jag påstå att det här nog var den fysiskt mest krävande etappen. Det mentala vädret, däremot, bjöd inom mig på strålande solsken. Den täta trafiken hade jag snart vant mig vid och kunde därefter ignorera. Istället uppmärksammade blicken hur vi äntligen kommit ur barrskogarna. Det var en fröjd att se hur vi nu var omringade av sumpmarker och låga vindpinade björkar. Stadigt närmade vi oss bergen i fjärran.
Efter fem mil började vi bli lite trötta, kände att det var dags för lunch och började hålla utkik efter en lämplig plats. Några matställen eller rastplatser fanns inte. Under alla dessa mil existerade bara, med undantag för någon jävligt ensam gård, vi, E8:an med dess trafik och vildmark. Vid ett par tillfällen stannade vi men fortsatte igen då antingen blåsten gjorde att vi hade behövt slå upp ett tält som vindskydd för fältköken, eller myggen i de områden som låg i lä bildade täta svarta moln. Vi har under resan blivit härdade, men det här kan bara beskrivas som löjligt.
Efter sex mil hittade vi en sommarstuga som enligt skyltningen var en camping med kaffe-servering. Vi klev av cyklarna och chansade. I mitt förra inlägg skrev jag om den negativa stereotypen av finnar. Nu fick vi möta den motsatta. Stugan vi kom in i gav ett trivsamt intryck med väggar fyllda av tavlor föreställandes samer och renar, och hantverk, förmodligen lokalt producerade, utplacerade här och var. Tanten därinne var lika dålig på engelska som på svenska, men väldigt vänlig. Hon sålde kaffe och kakor, men ingen mat. På en enstavig blandning av svenska och engelska förklarade hon, som svar på vår fråga, att det här är det enda stoppet, enda stoppet på en distans längre än Falun - Mora. Språkproblematiken till trots läste hon vår situation, förstod våra behov och bjöd in oss till att laga mat i köket avsett för camping-gästerna. Återigen, folk på landsbygden, fantastiska. Konsekvent har vi fått känna på det under resan, att ju längre bort vi varit från städer och tätorter, desto vänligare och mer tillmötesgående människorna vi träffat.
Vi lagar alltså mat i hennes kök, köper därefter en varsin kaffe och fortsätter. Under följande halva tilltar vind och uppförsbackar. Trots lunchen är vi väldigt trötta, delvis på grund av tidigare beskrivna faktorer, delvis då en högljud dansk familj under föregående natt sett till att vi inte fått mer än tre-fyra timmars sömn. Även trafiken bidrog nog en del, helt gick den inte att ignorera. Det krävdes lite uppmärksamhet för att hålla sig längst ut i vägrenen på den smala hundra-vägen. Inte fara i diket, inte bli överkörd. Samtalen blir sparsamma. Tigandes kämpar vi på var för sig.
Jag kom på mig själv med att upprepa ett mantra. Det var en blandning mellan en sångtext och biologiska förutsättningar. Texten från sången var “Det är då som det stora vemodet rullar in, och från havet blåser en isande gråkall vind”, den biologiska förutsättningen “Människan är världens uthålligaste landlevande djur.” Dessa rader snurrade runt runt i mitt huvud där jag med ishavsvinden piskande i ansiktet kämpade mig framåt med bilar som for förbi tätt intill min sida. Man skulle kunna tro att jag led, men det är fel. In i märgen genomborrades jag av ren och skär lycka. Jag vet inte om det är sant, att vi skulle vara det uthålligaste landlevande djuret, men när jag finner mig i situationer likt denna, där fysiken måste disciplineras av medvetandet för att kämpa på, då njuter jag. Jag mår så jäkla bra av att pressa mig själv mot utmatning. Det känns så naturligt.
Det var i detta smått sado-mashoistiska tillstånd som jag kom att tänka på att äventyret snart skulle vara över, att det här var de sista milen, att vi från Kilpisjärvi skulle ta en båt över sjön för att se det fula betong-treriksröset, och några dagar senare återvända till civilisationen, sova inomhus och ha tillgång till dusch, kylskåp och spis. Glädjen skiftade vid denna insikt över till sorg. Jag var på vippen att brista ut i tårar. Jag svor över de låga siffrorna på mitt bankkonto och att jag skrivit kontrakt på att undervisa i Uppsala. Jag ville bara fortsätta, in i Norge, in bland bergen, uppför bergen, bort, försvinna i vildmarken. I skrivande stund, ett dygn senare, känner jag ungefär likadant. Förutom det marginella utbudet av tjejer, så finns det ingenting som jag saknar här uppe. Visst, vänner och familj saknar jag väl alltid, men att vara borta från dem i månader i sträck är van vid. Kropp och sinne vill fortsätta, vill pressa gränser, vill lära sig mer om att bo i tält och ta sig fram på cykel, men jag har tvingats erkänna att det inte blir något mer nu som i nu. Jag har några dagar till här uppe, sen blir det arbete för en period, men sen jävlar..
fredag 8 juli 2016
16-07-08 Treriksröset. Dag 22. Reflektioner från världens ände
16-07-08 Reflektioner från världens ände
Falun är sitt världsarv till trots ingen världsmetropol. Under tonåren blev jag plågsamt medveten om detta, och fasten jag trivdes på hemmaplan så längtade jag, som så många tonåringar, bort. Allt roligt av betydelse verkade hända någon annanstans. Var visste jag inte riktigt, mer än att det låg söderut. Norrut fanns bara skog, fjäll, andra orter likt Falun, mindre byar och än jävligare väder. Fjällen intresserade mig bara på vintern när man kunde åka bräda, och skogar hade jag i Faluns omnejd lekt i tills jag storknat. Norrut fanns ingenting (utöver snötäckta fjäll) som väckte det minsta intresse i mig. Söderut, däremot, fanns händelsernas alla centrum. Riktigt vad det innebar visste jag inte, men det lockade och länge kom jag att söka mig i den riktningen.
Nu, efter att i åratal ha bott i flera av våra större svenska städer, och därtill ha hunnit spendera ett par år utomlands, så tycker jag nog ungefär likadant. Norrut så tunnas civilisationen ut, och så fortsätter det tills man når Ishavet, Svalbard, Nordpolen. Som tonåring förfasades jag över denna enorma ödslighet. Nu upplever jag den som harmonisk, ett område att ta sig till för att koppla av.
Vi står nära slutet av våra tramptag norrut, och framförallt sedan Kalix har känslan av att civilisationen tunnats ut varit påtaglig. Vi har följt Torneådalen uppåt, byarna har blivit mindre och färre, korsningarna likaså. När vi nådde Pajala, en tätort med knappt 2000 invånare, blev vi nästan blyga inför folkmängderna och var noga med att låsa cyklarna utanför Ica. Efter Pajala skulle det dröja lite mer än 18 mil till nästa tätort, Karesuando. Däremellan är det, om man bortser från Muodoslompolo med sina 61 invånare, ganska tomt.
Vi satte av från Pajala vid klockan tio på förmiddagen. De första timmarna var det relativt mycket trafik, säkert upp emot 40-50 fordon, men mot eftermiddagen trappades det av och vi kunde cykla i bredd och skratta åt hur flertalet av de renar vi mötte använde samma strategi som uppskrämda harar. De ser oss på långt avstånd, står kvar, stirrar och tänker kanske att vi ska vika av rakt in i den lågbevuxna skogen. Vi gör inte det, vi kommer närmare. När vi kommit obehagligt nära utbrister renarna i ett unisont Perkele!, gör helt om, springer i samma färdriktning som vi cyklar, stannar, tittar bakåt, märker att de inte lyckats skaka av sig sina förföljare och sätter fart igen. På cykel är det här väldigt underhållande, i bil kan jag tänka mig att det blir en aning tröttsamt i längden.
Vi hade planerat att stanna ett par nätter i Karesuando, sveriges nordligaste tätort, och dela upp sträckan dit från Pajala i två dagsetapper. Vädret denna första dag var fantastiskt, vindstilla och en temperatur lagom för att cykla med uppkavlade skjortärmar i. Dagen därpå skulle dödsregn med blixt och dunder dra in. Vi hade hållit ett behagligt tempo, kände oss pigga och fortsatte därför när dagen blev kväll och kvällen natt. Humöret var på topp, vi skrattade och konversationerna följde tätt inpå varandra. Under resan har vi sjungit en del från ett gemensamt favoritband, Euskefeurat. De sätter en stolthet i att vara från Norrland och sjunger gärna om hur långt bort ifrån allt de kommer, att man behöver köra till vägs ände, och sedan fortsätta till fots. Vi börjar nynna på en låt från dem men kommer snabbt av oss och börjar iställlet att skratta. Vi är bröder som under tre veckor har umgåtts dygnet runt. Det händer ganska ofta att vi samtidigt kommer att tänka på något. Den här gången var det åt hur långt söderut Euskefeurats hemort, Piteå, ligger. Faktiskt lika långt som från Falun ner till Göteborg.
Vi fortsätter trampa. En vind har börjat tillta, moln drar in från norr, från ishavet. Det kommande ovädret bildar en dramatisk scen över våra och några förvirrade renars huvuden. Vi är fan jävligt långt norrut, vid civilisationerns utkanter, och vi har tagit oss hit på cykel. Den här dagen cyklade vi över 13 mil, cirka 8 mil längre än någon av oss tidigare, före resan, har cyklat under en och samma dag. Dagen därpå trampade vi i intensiv isande motvind de sista milen, slog upp tälten på en mysig camping och begav oss ut i byn för att hitta något att äta. Alla ställen på den svenska sidan hade hunnit stänga, så vi fick ta oss över bron till Finland där det skulle finnas en kvällsöppen restaurang.
Redan vid åsynen av byggnaden börjar vi dra på smilbanden. Rantabaari är en bastant träbyggnad som tillhandahåller mat, livsmedel, bensin och under disken antagligen även vapen och hembränt. Vi parkerar våra cyklar. En grupp nord-finländska knegers, som sitter på uteserveringen, röker och dricker öl, tystnar och blänger på oss. Jag nickar vänligt i deras riktning, en av dem kommer av sig fullständigt och ser förvånat tillbaka. De andra låter sig inte rubbas, utan fortsätter att stirra medan de blossar på sina ciggaretter. Vi går in. Den unga kvinnan i kassan ser ut att hellre vilja slåss än att ta emot våra beställningar. Som tur var blev det inget slagsmål, för hon hade garanterat vunnit. Vi tar varsinn öl, sätter oss i väntan på maten och ser oss omkring. Samtliga i lokalen, sånär som på en ensam munter norsk gubbe som gång på gång misslyckas med att inleda konversationer, ser jävligt väderbitna och bistra ut. Jag och och min lillebror stormtrivs. Vi har under resans gång skämtat om att hitta ett sådant här ställe, ett ställe att ta sin tillflykt till om man i vredesmod på fyllan råkat haft ihjäl en mindre folksamling, eller bara råkar hata hela världen, ett ställe som skulle få Nick Cave att bubbla över av inspiration. Och nu sitter vi här, inte särskilt mordiska men väl väderbitna efter tre veckor på cykeln. Vi tiger, försöker se sammanbitna ut och stirrar på fotbollsmatchen som visas på teven, men på insidan myser vi något oerhört och önskar att våra två äldre syskon hade kunnat vara med, de hade älskat denna vildmarksbar vid världens ände.
Efter mat och öl cyklar vi tillbaka över bron, till vår camping på den svenska sidan. Här har gäster och värdfolk samlats i storstugan, ser på samma match, utbyter glada blickar och har en trevlig kväll tillsammans. Jag vill inte verka fördomsfull, men ibland överträffar verkligheten de mest provocerande av skämt. Imorgon ska vi cykla de sista elva milen upp till Kilpisjärvi, och sen är vi typ framme.
#treriksröset #sverigeleden #cycling #cykling #camping #karesuando #northernsweden #euskefeurat
Falun är sitt världsarv till trots ingen världsmetropol. Under tonåren blev jag plågsamt medveten om detta, och fasten jag trivdes på hemmaplan så längtade jag, som så många tonåringar, bort. Allt roligt av betydelse verkade hända någon annanstans. Var visste jag inte riktigt, mer än att det låg söderut. Norrut fanns bara skog, fjäll, andra orter likt Falun, mindre byar och än jävligare väder. Fjällen intresserade mig bara på vintern när man kunde åka bräda, och skogar hade jag i Faluns omnejd lekt i tills jag storknat. Norrut fanns ingenting (utöver snötäckta fjäll) som väckte det minsta intresse i mig. Söderut, däremot, fanns händelsernas alla centrum. Riktigt vad det innebar visste jag inte, men det lockade och länge kom jag att söka mig i den riktningen.
Nu, efter att i åratal ha bott i flera av våra större svenska städer, och därtill ha hunnit spendera ett par år utomlands, så tycker jag nog ungefär likadant. Norrut så tunnas civilisationen ut, och så fortsätter det tills man når Ishavet, Svalbard, Nordpolen. Som tonåring förfasades jag över denna enorma ödslighet. Nu upplever jag den som harmonisk, ett område att ta sig till för att koppla av.
Vi står nära slutet av våra tramptag norrut, och framförallt sedan Kalix har känslan av att civilisationen tunnats ut varit påtaglig. Vi har följt Torneådalen uppåt, byarna har blivit mindre och färre, korsningarna likaså. När vi nådde Pajala, en tätort med knappt 2000 invånare, blev vi nästan blyga inför folkmängderna och var noga med att låsa cyklarna utanför Ica. Efter Pajala skulle det dröja lite mer än 18 mil till nästa tätort, Karesuando. Däremellan är det, om man bortser från Muodoslompolo med sina 61 invånare, ganska tomt.
Vi satte av från Pajala vid klockan tio på förmiddagen. De första timmarna var det relativt mycket trafik, säkert upp emot 40-50 fordon, men mot eftermiddagen trappades det av och vi kunde cykla i bredd och skratta åt hur flertalet av de renar vi mötte använde samma strategi som uppskrämda harar. De ser oss på långt avstånd, står kvar, stirrar och tänker kanske att vi ska vika av rakt in i den lågbevuxna skogen. Vi gör inte det, vi kommer närmare. När vi kommit obehagligt nära utbrister renarna i ett unisont Perkele!, gör helt om, springer i samma färdriktning som vi cyklar, stannar, tittar bakåt, märker att de inte lyckats skaka av sig sina förföljare och sätter fart igen. På cykel är det här väldigt underhållande, i bil kan jag tänka mig att det blir en aning tröttsamt i längden.
Vi hade planerat att stanna ett par nätter i Karesuando, sveriges nordligaste tätort, och dela upp sträckan dit från Pajala i två dagsetapper. Vädret denna första dag var fantastiskt, vindstilla och en temperatur lagom för att cykla med uppkavlade skjortärmar i. Dagen därpå skulle dödsregn med blixt och dunder dra in. Vi hade hållit ett behagligt tempo, kände oss pigga och fortsatte därför när dagen blev kväll och kvällen natt. Humöret var på topp, vi skrattade och konversationerna följde tätt inpå varandra. Under resan har vi sjungit en del från ett gemensamt favoritband, Euskefeurat. De sätter en stolthet i att vara från Norrland och sjunger gärna om hur långt bort ifrån allt de kommer, att man behöver köra till vägs ände, och sedan fortsätta till fots. Vi börjar nynna på en låt från dem men kommer snabbt av oss och börjar iställlet att skratta. Vi är bröder som under tre veckor har umgåtts dygnet runt. Det händer ganska ofta att vi samtidigt kommer att tänka på något. Den här gången var det åt hur långt söderut Euskefeurats hemort, Piteå, ligger. Faktiskt lika långt som från Falun ner till Göteborg.
Vi fortsätter trampa. En vind har börjat tillta, moln drar in från norr, från ishavet. Det kommande ovädret bildar en dramatisk scen över våra och några förvirrade renars huvuden. Vi är fan jävligt långt norrut, vid civilisationerns utkanter, och vi har tagit oss hit på cykel. Den här dagen cyklade vi över 13 mil, cirka 8 mil längre än någon av oss tidigare, före resan, har cyklat under en och samma dag. Dagen därpå trampade vi i intensiv isande motvind de sista milen, slog upp tälten på en mysig camping och begav oss ut i byn för att hitta något att äta. Alla ställen på den svenska sidan hade hunnit stänga, så vi fick ta oss över bron till Finland där det skulle finnas en kvällsöppen restaurang.
Redan vid åsynen av byggnaden börjar vi dra på smilbanden. Rantabaari är en bastant träbyggnad som tillhandahåller mat, livsmedel, bensin och under disken antagligen även vapen och hembränt. Vi parkerar våra cyklar. En grupp nord-finländska knegers, som sitter på uteserveringen, röker och dricker öl, tystnar och blänger på oss. Jag nickar vänligt i deras riktning, en av dem kommer av sig fullständigt och ser förvånat tillbaka. De andra låter sig inte rubbas, utan fortsätter att stirra medan de blossar på sina ciggaretter. Vi går in. Den unga kvinnan i kassan ser ut att hellre vilja slåss än att ta emot våra beställningar. Som tur var blev det inget slagsmål, för hon hade garanterat vunnit. Vi tar varsinn öl, sätter oss i väntan på maten och ser oss omkring. Samtliga i lokalen, sånär som på en ensam munter norsk gubbe som gång på gång misslyckas med att inleda konversationer, ser jävligt väderbitna och bistra ut. Jag och och min lillebror stormtrivs. Vi har under resans gång skämtat om att hitta ett sådant här ställe, ett ställe att ta sin tillflykt till om man i vredesmod på fyllan råkat haft ihjäl en mindre folksamling, eller bara råkar hata hela världen, ett ställe som skulle få Nick Cave att bubbla över av inspiration. Och nu sitter vi här, inte särskilt mordiska men väl väderbitna efter tre veckor på cykeln. Vi tiger, försöker se sammanbitna ut och stirrar på fotbollsmatchen som visas på teven, men på insidan myser vi något oerhört och önskar att våra två äldre syskon hade kunnat vara med, de hade älskat denna vildmarksbar vid världens ände.
Efter mat och öl cyklar vi tillbaka över bron, till vår camping på den svenska sidan. Här har gäster och värdfolk samlats i storstugan, ser på samma match, utbyter glada blickar och har en trevlig kväll tillsammans. Jag vill inte verka fördomsfull, men ibland överträffar verkligheten de mest provocerande av skämt. Imorgon ska vi cykla de sista elva milen upp till Kilpisjärvi, och sen är vi typ framme.
#treriksröset #sverigeleden #cycling #cykling #camping #karesuando #northernsweden #euskefeurat
lördag 2 juli 2016
16-07-02 Treriksröset. Illaluktande hamnade vi på Hulkoff Gården.
16-07-02 Illaluktande hamnade vi på Hulkoff Gården
Det är lördag idag. I tisdags var senast jag duschade. Då passade jag även på att byta kalsonger, till samma kalsonger jag fortfarande har på mig skrivandes dessa rader. Jag luktar nog en del, och jag känner hur huden har blivit en aning klibbig. En fet hinna bildar ett underställ som omsluter min kropp. Äckligt? Mysigt? Jag vet inte. Det är först när jag hamnar inomhus i civiliserade trakter som jag noterar det. Då påminns jag om hur jag föredrar att duscha en extra gång om jag efter jobbet ska gå ut på kvällen. I vardagen finner jag mig själv en aning frånstötande om huden inte är torr och väldoftande. Här och nu ser jag fettlagret som ett värmande och vattenavstötande extraplagg, samtidigt som jag funderar på hur långt jag kan låta det gå innan jag utvecklas till en sanitär olägenhet gentemot mig själv. Anledningen till att jag kommit att tänka på det är vår ovana att ibland stanna till på en pizzeria eller ett gatukök, men att denna landsvägslyx idag förvandlades till något helt annorlunda.
Vi hade brutit läger i Kalix och cyklade nordöst mot finska gränsen. På kartan hade vi sett att Karungi, ett samhälle som verkade stort nog för att ha en passande matmöjlighet, skulle komma efter strax över fem mil, och tänkte att det vore lämpligt för lunch. Om något sådant någon gång har funnits i Karungi, så finns det i vilket fall inte kvar. Haparanda verkar ha blivit den kommersiella knutpunkt som folk söker sig till, kanske efter att Ikea etablerade sig där. Tyvärr var det söderut och vi skulle åt motsatt håll. Några barn tipsade oss istället om Hulkoff, ett ställe med matservering knappt en och en halv mil norrut.
Det hade nu gått många timmar och en bunt mil sedan frukost. Vi var väldigt hungriga. Tanken på pizza eller hamburgare hade etsat sig fast. Med låga energidepåer och på grund av konfliktrisken undvikandes samtal fortsätter vi trampa norrut.
Vi svänger in på Hulkoffgården och ser av skyltningen att här även finns en affär. Huset ser ut att vara en ombyggd gammal lada, bland annat med tillbyggnaden av en inglasad veranda. Perfekt, tänker vi, en lanthandel med servering. Här gör det inget att vi luktar lite illa och är täckta av 120 cykelmils vägdamm. Vi parkerar cyklarna, går in och blir sedan ståendes, stumma. Inredningen är inte den man finner hos sjaskiga vägkrogar med möbler av plast och metall. Här möts vi av robusta trämöbler och stengolv med renskinnsfällar utlagda på. Tankarna går till en jaktstuga tillhörande en brittisk aristokrat. I entrén sitter garantier för hög standard från White Guide.
Hade vi inte varit trötta och hungriga så hade vi nog vänt om då vi upplevde våra uppenbarelser som opassande i denna miljö. Nu frågar vi istället om det finns möjlighet att här få i sig lite mat. Kocken, Curt Hulkoff själv, svarar att det går bra och att han har förberett laxsoppa som förrätt med kallskuret, brunsås och potatis till huvudrätt för gårdens gäster, varpå det föreslås att vi sätter oss på den i övrigt tomma verandan. Innan vi hunnit dit stärkts vårt mod en aning då vi i ett par fårskinnsfotöljer ser två äldre herrar som vi råkat ett par dagar tidigare. Vid åsynen av oss reser sig dessa, skiner upp, tar oss i hand och börjar berätta för övriga gäster om vårt äventyr. Victor dröjer sig kvar medan jag, smått skamsen över klädsel och odör, går ut och sätter mig.
Framför mig dukas vårt bord med vit duk och en imponerande mängd bestick. I ett fåfängt försök att inte framstå som en total vilde, och för dess kommande verkan, ber jag om vin till maten. Vi får vår förrätt, en ljuvlig laxsoppa som vi när förhoppningsvis ingen såg, häller i oss det sista av direkt ur skålarna. Nervositeten över att inte passa in börjar försvinna av energitilltaget och en oklanderlig service. En annan nervositet har nu börjat gry, vad skulle det här komma att kosta, och än viktigare, skulle portionerna räcka för att stilla våra magar? Häromdagen delade vi till lunch på ett kilo potatissallad, en hel grillad kyckling och en påse med färdig salladsmix. Det slukar en del energi att cykla tio mil per dag med 35-40 kilo packning.
Varmrätten kommer in, den smakar lika bra som förrätten, och transporteras lika snabbt ner till våra magar. Hulkoff noterar detta och frågar om vi inte vill ha mer. Den andra tallriken och fatet med knäckebröd från Huså inhaleras även det i rask takt. Här är värt att poängtera att portionerna inte på något sätt är små, det är bara vi som äter mycket. Den tredje tallriken kan vi stillsamt njuta av och har nu börjat känna oss tillfredsställda. Vid det här laget har vi mellan rätterna även hunnit bekanta oss med makarna Hulkoff, som inte bara visar sig vara skickliga i att bedriva sin verksamhet, utan därtill är väldigt vänliga och har flertalet underhållande historier att berätta.
När vi till sist lyckats fylla våra vargamagar kommer Curt oannonserat ut med ännu ett par tallrikar, säger att det här alltid följer något på maten och frågar om vi vill ha kaffe till efterrätten. Man kan riktigt se hur han njuter av att få ta hand om sina cykelburna gäster. Själva håller vi snudd på att bli religiösa av salighet över denna upplevelse så långt bortom våra förhoppningar. En punkt återstår dock, betalningen. Vi har inte sett några menyer, inte heller muntligt har det nämnts något pris för något av det vi fått in. Vi gör några gissningar och förbereder oss mentalt på att det får bli gröt-diet för en tid framöver. Efter att ha gått in och samtalat med personal och gäster en stund följer vi Pia Hulkoff för att göra upp om det ekonomiska. Hon ser mot oss, flinar lite, säger att de här ibland tar till Robin Hood-metoder och ber oss om en summa som knappt kan ha varit nog för en varsin portion av varmrätten, den där varmrätten som vi åt tre portioner var av. Mitt vokabulär har inte adjektiv för att beskriva den värme och tacksamhet vi känner. <3
#treriksröset #sverigeleden #mat #hulkoff #hulkoffgården #whiteguide
Det är lördag idag. I tisdags var senast jag duschade. Då passade jag även på att byta kalsonger, till samma kalsonger jag fortfarande har på mig skrivandes dessa rader. Jag luktar nog en del, och jag känner hur huden har blivit en aning klibbig. En fet hinna bildar ett underställ som omsluter min kropp. Äckligt? Mysigt? Jag vet inte. Det är först när jag hamnar inomhus i civiliserade trakter som jag noterar det. Då påminns jag om hur jag föredrar att duscha en extra gång om jag efter jobbet ska gå ut på kvällen. I vardagen finner jag mig själv en aning frånstötande om huden inte är torr och väldoftande. Här och nu ser jag fettlagret som ett värmande och vattenavstötande extraplagg, samtidigt som jag funderar på hur långt jag kan låta det gå innan jag utvecklas till en sanitär olägenhet gentemot mig själv. Anledningen till att jag kommit att tänka på det är vår ovana att ibland stanna till på en pizzeria eller ett gatukök, men att denna landsvägslyx idag förvandlades till något helt annorlunda.
Vi hade brutit läger i Kalix och cyklade nordöst mot finska gränsen. På kartan hade vi sett att Karungi, ett samhälle som verkade stort nog för att ha en passande matmöjlighet, skulle komma efter strax över fem mil, och tänkte att det vore lämpligt för lunch. Om något sådant någon gång har funnits i Karungi, så finns det i vilket fall inte kvar. Haparanda verkar ha blivit den kommersiella knutpunkt som folk söker sig till, kanske efter att Ikea etablerade sig där. Tyvärr var det söderut och vi skulle åt motsatt håll. Några barn tipsade oss istället om Hulkoff, ett ställe med matservering knappt en och en halv mil norrut.
Det hade nu gått många timmar och en bunt mil sedan frukost. Vi var väldigt hungriga. Tanken på pizza eller hamburgare hade etsat sig fast. Med låga energidepåer och på grund av konfliktrisken undvikandes samtal fortsätter vi trampa norrut.
Vi svänger in på Hulkoffgården och ser av skyltningen att här även finns en affär. Huset ser ut att vara en ombyggd gammal lada, bland annat med tillbyggnaden av en inglasad veranda. Perfekt, tänker vi, en lanthandel med servering. Här gör det inget att vi luktar lite illa och är täckta av 120 cykelmils vägdamm. Vi parkerar cyklarna, går in och blir sedan ståendes, stumma. Inredningen är inte den man finner hos sjaskiga vägkrogar med möbler av plast och metall. Här möts vi av robusta trämöbler och stengolv med renskinnsfällar utlagda på. Tankarna går till en jaktstuga tillhörande en brittisk aristokrat. I entrén sitter garantier för hög standard från White Guide.
Hade vi inte varit trötta och hungriga så hade vi nog vänt om då vi upplevde våra uppenbarelser som opassande i denna miljö. Nu frågar vi istället om det finns möjlighet att här få i sig lite mat. Kocken, Curt Hulkoff själv, svarar att det går bra och att han har förberett laxsoppa som förrätt med kallskuret, brunsås och potatis till huvudrätt för gårdens gäster, varpå det föreslås att vi sätter oss på den i övrigt tomma verandan. Innan vi hunnit dit stärkts vårt mod en aning då vi i ett par fårskinnsfotöljer ser två äldre herrar som vi råkat ett par dagar tidigare. Vid åsynen av oss reser sig dessa, skiner upp, tar oss i hand och börjar berätta för övriga gäster om vårt äventyr. Victor dröjer sig kvar medan jag, smått skamsen över klädsel och odör, går ut och sätter mig.
Framför mig dukas vårt bord med vit duk och en imponerande mängd bestick. I ett fåfängt försök att inte framstå som en total vilde, och för dess kommande verkan, ber jag om vin till maten. Vi får vår förrätt, en ljuvlig laxsoppa som vi när förhoppningsvis ingen såg, häller i oss det sista av direkt ur skålarna. Nervositeten över att inte passa in börjar försvinna av energitilltaget och en oklanderlig service. En annan nervositet har nu börjat gry, vad skulle det här komma att kosta, och än viktigare, skulle portionerna räcka för att stilla våra magar? Häromdagen delade vi till lunch på ett kilo potatissallad, en hel grillad kyckling och en påse med färdig salladsmix. Det slukar en del energi att cykla tio mil per dag med 35-40 kilo packning.
Varmrätten kommer in, den smakar lika bra som förrätten, och transporteras lika snabbt ner till våra magar. Hulkoff noterar detta och frågar om vi inte vill ha mer. Den andra tallriken och fatet med knäckebröd från Huså inhaleras även det i rask takt. Här är värt att poängtera att portionerna inte på något sätt är små, det är bara vi som äter mycket. Den tredje tallriken kan vi stillsamt njuta av och har nu börjat känna oss tillfredsställda. Vid det här laget har vi mellan rätterna även hunnit bekanta oss med makarna Hulkoff, som inte bara visar sig vara skickliga i att bedriva sin verksamhet, utan därtill är väldigt vänliga och har flertalet underhållande historier att berätta.
När vi till sist lyckats fylla våra vargamagar kommer Curt oannonserat ut med ännu ett par tallrikar, säger att det här alltid följer något på maten och frågar om vi vill ha kaffe till efterrätten. Man kan riktigt se hur han njuter av att få ta hand om sina cykelburna gäster. Själva håller vi snudd på att bli religiösa av salighet över denna upplevelse så långt bortom våra förhoppningar. En punkt återstår dock, betalningen. Vi har inte sett några menyer, inte heller muntligt har det nämnts något pris för något av det vi fått in. Vi gör några gissningar och förbereder oss mentalt på att det får bli gröt-diet för en tid framöver. Efter att ha gått in och samtalat med personal och gäster en stund följer vi Pia Hulkoff för att göra upp om det ekonomiska. Hon ser mot oss, flinar lite, säger att de här ibland tar till Robin Hood-metoder och ber oss om en summa som knappt kan ha varit nog för en varsin portion av varmrätten, den där varmrätten som vi åt tre portioner var av. Mitt vokabulär har inte adjektiv för att beskriva den värme och tacksamhet vi känner. <3
#treriksröset #sverigeleden #mat #hulkoff #hulkoffgården #whiteguide
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)